Med en mix av vånda och längtan gav jag mig iväg med skidorna mot Vitberget skidstadion. Väl på plats beslutade jag mig för att den 300 meter långa slingan runt stadion var perfekt, jag och femåringarna skulle solidariskt dela på spåret. Nollgradigt med efterföljande is i spåren gjorde att alla andra alternativ var helt otänkbara. När väl skidorna var på plats och jag skulle stapla mig ut i spåret anfölls jag av både nervositet och rädslan lika snabbt som en magsjuk och snorig tvååring sprider sina baciller. Tillståndet gjorde att jag mest såg ut som en krokig nittioårig tant som åker skidor för första gången. Min tveksamma och skakiga entré syntes i de andra åkarnas ögon och även i den rara femåring som glatt åkte jämte mig under två varv. Som tur var behövs det ju en eon varv på stadion för att få till några km så tillslut glömde jag bort att vara nervös, rädd och totalt krokig så de sista tio varven gick något smidigare. Det som måste tilläggas är att jag åkte utan stavar under nio km. Men varför då kanske ni funderar. Svaret är att jag vågade inte staka med min onda axel/arm och tänkte att lite balansträning helt uppenbart inte är onödigt i mitt fall. Jag skidade varv på varv på varv på varv på…. och efter ca sju km började jag fundera över vilka muskler som tränas nu, det känns ju ingenstans ….hann jag tänka i två sekunder sedan stramande och brände det till i min rumpa, ok det är denna pausade muskel som fått sig en genomkörare insåg jag då. Jag Har nog aldrig rumptränat i 75 minuter i sträck, det är helt klar ett rekord för mig, undra hur det känns i morgon.
Ha det så himla bra alla människor, själv är jag både fylld av glädje för att det gick utan incidenter och av förväntan inför morgondagen. Om det känns ok i axel och rumpa blir det skidor igen, hurra!
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 