Jag är en lycklig typ som älskar att jobba, både med kropp och knopp, men just nu känner jag mig som dessa arbetshandskar. Sliten, trasig och välanvänd. Men å andra sidan kan man se det som att jag är sliten just för att jag ägnar mig åt det jag gillar mest av allt, hårt trädgårdsarbete, trasig känner jag mig för att jag har en kropp som inte alltid vill eller egentligen klara det jag utsätter den för, skyll mig själv, och välanvänd är jag ju för att jag faktiskt levt ett halvt sekel, jag måste bara begripa det!
Varför inte, nu finns i alla fall receptet på banan, choklad och kaffekakan ute på denna blogg till allas glädje. Jag tänker i alla fall sätta igång att storbaka inför kommande café som jag tänker ha dagarna fyra om drygt en vecka, förutsatt att vädret tillåter det. Nu i hemestertider passar det fint med utekafé under fina regnfria dagar.
Naturen är magisk! Tidigare i veckan, när jag ”städade” i växthuset såg jag inte minsta tillstymmelse till detta lilla bladverk mellan plattorna. Jag sopade, skakade mattan och plockade saker hit och dit. Det är så jag gör när jag städar i växthuset, krukor byter plats, plantor planteras, prydnader och annat läggs till eller tas bort, till ingen som helst nytta egentligen, det är bara trevligt att pyssla ibland. Ytterligare en anledning att få tillbringa en timme till i rummet som osar av ro och harmoni. Som sagt, denna lilla text handlar bara om ett av naturens små mirakel och att man måste ha ett hyfsat öppet sinne så de inte passerar osedda, det vore så sorgligt.
Man ska verkligen inte fega ur när det gäller mat och bak. Blir det inte gott så behöver man ju inte göra om det, ingen skada skedd. Däremot finns ju möjligheten att du gör något riktigt smarrigt om du vågar prova vilket jag tycker detta blev! Nu finns dessutom receptet utlagt till allas glädje.
För första gången provar jag dessa små odlingstunnlar och jag är är så imponerad! Det syns inte så tydligt på bilderna men spetskålen som är satt på friland ser mer ut som frusna grönlila små fjällbjörkar till skillnad från de i tunneln som är kraftiga och friskt gröna. På filmen syns bland annat hur jag planterar i tunnlarna och hur små de är.
Idag fick jag uppleva en spontan puttskola, undervisad av en brutalt ärlig femårig gosse. Gossen i fråga stod några meter från mig när jag kämpade med att puttarna. Han stod med sin klubba kaxigt vilandes på axeln och granskade mig under lång tid, lite stressande måste jag erkänna, även om vi pratar om en femårings granskande ögon. Tillslut brast det för honom och han berättade att han hade tränat en sisådär en miljon gånger på puttar och var otroligt duktig på det. Därefter gav han mig en rad goda råd, kloka tips och ett antal huvudskakningar. Jag slog för hårt, jag var för yvig med klubban, jag gungade med klubban för högt, jag träffade fel på klubban, jag siktade fel – hade jag inte sett linjerna på puttern! ja han sa rent ut att jag var riktigt dålig på det här med golf. Han sa sanningarna med en naturlighet och helt utan krusiduller som bara små barn kan och har rätt att göra, och han har ju tyvärr rätt😬. Ja, förbättringsområdena var oändliga som ni förstår! Själv glänste han när han skulle visa hur det skulle gå till. Han släppte han ner golfbollarna på greenen med en självklarhet och självsäkerhet som självaste Trump skulle bli avundsjuk på, följt av orden -den här sätter jag, jag är jättebra på puttar, och naturligtvis gjorde han det!!! Och så gjorde han varje gång, och nu talar vi 30-40 puttar,minst. Jag försöker nu ta in all kunskap som han generöst delade med sig av och för att framöver möta golfvärlden som en lite klokare, men framförallt mer ödmjuk golfare, vi får se hur det går…
Jag ger upp! Nu äntligen fattar jag varför jag aldrig blev någon fotomodell! Hela somrarna har jag ju alltid myggbett överallt och sår på knän och ben, inte snyggt. Jag får sår och bett av att stå traktorskopor för att beskära träd, krypa i vaktelburen, gå på knä i växthuset och rabatter när jag rensar ogräs mm, jag tror ni fattar. På det kommer att jag aldrig kan jag stå still så kameran hinner göra mig rättvisa. Synd egentligen med tanke på hur himla snygg jag är! Här ser ni en totalt misslyckad stilstudie av mig när jag frenetiskt försöker fota mig själv påväg till en golfkurs, ja det händer att jag lämnat gården även under den här tiden på året. Jag begriper inte varför jag måste vinka på varje bild, kan någon förklara det för mig? Ha en härlig fantastisk söndag alla goa människor❤️
Translator: Från svenska till vilket språk du vill
Instagram malinmittimyllan
Snabbfakta
Jag som skriver den här bloggen heter Malin Andersson Lundberg och är helt ny i den här branschen så haver förtröstan när det blir tokigt för det är jag övertygad att det kommer bli ibland. Men jag ska göra mitt allra bästa för att inspirera och glädja er vad gäller olika former av odling i smått och stort, god matlagning och smaskiga bakrecept. Vidare kommer mina höns ha en framträdande roll och även mina resor och andra utmaningar i livet.
