Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

Idag har varit en helt ovanligt galen måndag, en sådan som börjar på sniskan direkt på morgonen och det bara fortsätter, en sådan dag då man funderar om det inte hade varit bättre att ligga i sängen och se en oändligt lång tv-serie med en stor godispåse. Men jag hade bestämt mig för en sak idag och det var att åka skidor på kvällen, vilket jag gjorde, på nya skinskidor. Ni läste rätt! Jag har, en vecka före Vasaloppet, köpt nya skidor. Och de var helt fantastiska, de gled nämligen nedför alla backar och hade dessutom bra fäste uppför. Det visade sig att de skinskidor jag har lånat, från en lite lättare bekant, och åkt på hela vintern hade ett spann anpassat för individer med en vikt på runt 50 kg, jag väger absolut inte 50 kg, jag väger 67 kg, så då fattar ni. Jag har hela tiden åkt med handbromsen i, jag har stakat i alla lutningar och haft ett underbart fäste och ett obefintligt glid, men nu är det slut med det, hurra. Till bilden då, jag blev så himla glad då jag åkte ikväll och såg dessa fina ungdomar sitta och grilla korv utmed spåret en helt vanlig måndagkväll. Jag frågade om jag fick ta ett foto att använda i min blogg och alla sa med ett leende att jag naturligtvis fick det. Helt enkelt Norrland i februari.

Och jag vet att nio mil är mycket längre…Oj oj, nu har jag åkt mitt längsta någonsin och känner mig mör men nöjd. En snäll och vasaloppsrutinerad kollega informerade mig väldigt om att det gör ont att åka Vasaloppet och att det bara att gilla, smärtorna kommer och går och så är det.
Härmed kan jag intyga att han talar sant. Först påkallade mitt mitt högra knä min uppmärksamhet, sedan ville rumpan tala om att den minsann också kan kännas ordentligt, efter det vandrade smärtorna det vidare upp i skuldrorna för att vips ramla ner till baksidan av mitt vänstra lår. Runt, runt gick det och jag bara accepterade det, märkligt va! Detta fenomen började efter drygt två mil och jag gissar att det skulle fortsatt Till tidens slut än om jag inte tillslut slutade harva mig fram på två plankor.
Ha en underbart god lördag alla människor, snart ska jag inta anka med grönpepparsås och ett alkoholfritt bubbel. By the way, från nyåret tills jag åkt Vasaloppet är det bara procentfritt i glaset som gäller för mig. Jag vill absolut inte förstöra den träning jag nu kämpar med, jag behöver varje muskel så oförstörd som det bara går.
På bilden ser ni mig fem minuter efter att jag avklarat mina fem mil på ganska precis fem timmar🤪

Vad är väl ett skidspår utan utedass? För mig är detta lilla hus en härlig hägring som kan påverka hela dagens skidtur.

Va då utedass, varför då, tänker säkert delar av läsarskaran och här kommer förklaringen: Jag tillhör skaran av folk som måste kissa ofta och framförallt trycker det på då det är besvärligt, av någon anledning, och det är inte jättekul att göra det i en snödriva till alla skidåkares och andra smådjurs beskådande. Av den anledningen älskar jag synen av ett litet utedass bredvid skidspåret. Däremot är jag en ganska obrydd och okräsen människa, jag slår glatt ner rumpan på allt som liknar en ring och som har fyra väggar och en dörr runt sig. Jag uppskattar såklart om det inte finns färgspår på ringen efter föregående besökare. Men va då, jag torkar rent, slår ner rumpan och slappnar av, härligt. Jag kommer inte dö av det och efter besöket är det bara å åk, tvätta mig kan jag göra när jag kommer hem om jag inte har en liten savett i väska vilket inte är ovanligt.