Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.
