Författararkiv för malinanderssonlundberg

Om malinanderssonlundberg

Hej på er! Jag är en smågalen 48-årig mångsysslare. Och vad kan ni vilja veta då? Som svensk vill man såklart veta yrket- speciallärare i grundskolan. Det är ett superbra jobb som ger mig en vettig inkomst att slösa på resor, trädgård, hönor och allt som gör livet värt att leva! Men utan min familj och mina otroligt livsglädjande intressen eller snarare passioner så skulle jag bara vara en lite lort. Nåväl, familjen- den består av en tålmodig och lugn man vid namn Leif, det är han som fixar allt jag kommer på som kräver styrka, eftertanke och maskinkunskaper, han är även den som stoppar mig när jag går helt ”bananas”. Mina barn, två till antal, de är numera helvuxna och förståndiga, de jobbar och går på universitet. Båda har var sin käresta som Kompletterar helheten, som bonus har vi en helggosse, som även han vid det här laget hunnit bli vuxen och studerar till byggare på gymnasiet. Nu kommer vi till passionerna, växthusen - som ska flyttas i höst (eller till våren säger min man) odling hela året runt, höns och vaktlar- de är så himla roliga, varje individ är en personlighet och så serverar de oss underbara ägg, resorna är en fröjd hela vägen, från planeringen till att man tittar på bilderna efter ett par år. När man har odling och växthus som passion så följer det för mig naturligt att ha ett stort intresse i mat och bak gärna en mix av supernyttig grönsaksbiffar med hummus till en gräddig marängtårta med hackad daim och jordgubbar. Jag bor i Norrland närmare bestämt i underbara Vallen, en liten by 3,5 mil söder om Skellefteå och här vill jag stanna trots att det är zon 5!

Plötsligt händer det i spåret, jag vann!

Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.


Dagens två flygande happenings

Happening ett: Vid frukosten tittade jag ut och såg en liten fågel i rönnen vilket inte är särskilt ovanligt, just nu brukar den vanligtvis befåglas av ett flertal knallröda domherrar. Men vänta, är inte den söta lilla fågeln ovanligt tjock, och visst har den ett ovanligt runt ansikte och visst är den väl ändå lite större än de fåglar som brukar passera mitt synfält här hemma? Det kan bara inte vara en lite gråsparv ett annat vanligt flygfä som brukar vara hos oss. Fram med kikarna och som två ornitologer försökte vi ställa in skärpan och hitta igen fågeln i den lilla linsen. Tillslut efter lätt stressat rattande fram och åter Så såg jag den lilla fågel och ta mig tusan har vi inte besök av den allra sötaste lilla sparvuggla. Som ni ser lät den sig fotograferas på väldigt nära håll, vilken ynnest!

Happening två: något mindre exklusivt men nog så uppskatta hos dem de berör. Jag har nämligen städat och pysslat hos min vänner hönorna. Ut med spå och tidningspapper och med det hönsskit. In med strö, hö och nytt vatten. Idag fick de dessutom lördagsgodis i form av en äppelgunga. När man städar ett hönshus så får man räkna med att de springer runt benen och sprättar i precis allt jag sopar och skottar ihop så det känns som att städa med 20 leksugna tvååringar. Men tillslut bedömde jag att det fick duga så nu doftar det spån och hö vilket är massor mysigare än det som mötte mig när jag började.

Malinmittimyllan ”tillsammans” med skidlandslaget i spåret

Igår var jag glad som en lärka, jag skulle besöka Skellefteås nya skidspår på hela 1,5 km. Spåret är gjort av fjolårets snö och var helt klart godkänt av mig som förvisso inte har några kunskaper kring snö och dess kvaliteter annat än att den är vit och att jag brukar streta mig fram på dess yta med skidor ett par gånger om år. Detta innebär att min åsikt om snö- och spårkvaliten väger lika lätt som ett sandkorn. När vi nu resonerar om längdskidåkning så finns det här ett mysterium som jag verkligen aldrig kommer att lösa, det jag tänker på är VALLA, hur i hela friden ska man någonsin komma på följande: när ska det vallas, hur ska vallan läggas, var det ska smetas, hur mycket klet ska användas, och var är spannet, vidare krävs funderingar kring: ska jag använda spray, klister, stift eller svampduttmodellen eller kanske lite av varje och behövs det ett strykjärn.

Nåväl tillbaks till gårdagens skidåkning. Jag slängde in skidor, pjäxor och väskan med de berömda vallorna i bilen och brände till stan. Väl framme vid spåret så står jag där med två skidor som ha fjolårets valla på undersidan och funderar, -skulle jag kanske ha fixat detta hemma. Äsch, jag gör som vanligt, upp med skidorna mot bilen, kolla utetempen och på med lite lämpligt sprayfäste som snabbt gnuggas fast, tidsåtgång, ca tre minuter. Sedan bar det iväg, tjoho vad det gick bra, vinden ven runt öronen. Väldigt konstigt bara att precis alla utom ett (observera att det fanns flera barn i spåret) mycket litet barn och en mycket mycket gammal man åkte om mig. Den enda förklaringen måste vara att svenska skidlandslaget fått nys om Skellefteås eminenta skidspår, visst har jag rätt, snälla!
Jag hade tre mål och det var att ett, inte ramla, två, inte ramla och tre inte ramla, och jag lyckades hålla mig på darriga ben både uppför och nerför, himla bra va? Eftersom jag bestämde mig för att ignorera mängden av elitskidåkarna från Boliden, Umeå och andra ställen runt om i landet så bestämde jag mig för att satsa på milen. Hur i hela friden tänkte människan som Endast passerat milen ett fåtal gånger och då i mars! Men jag travade/skidade varv på varv och kände att det här fixar jag och visst gjorde jag det. Det kan jag intyga för när jag vaknade i morse och provade att röra mig så smärtade det från tår till händer, ljumskarna och låren brände och var väldigt väldigt ömma, de kan liknas vid två stockar, även magen hade fått sig en genomkörare. Det är lika svårt att ta sig ner som upp från golvet och strumporna fick min käre man trä på. Hur ska detta gå undrar jag just nu!

För 33 år sedan…

För 33 år sedan blev vi tu ett. Jag 16 år och Leif 20 år. Detta skedde delvis tack vare en god vän vid namn Ilona som sa åt mig att om det skulle bli något mellan oss så var jag tvungen att lägga in en offensiv. -offensiv? Jag minns att jag lätt förvirrad frågade Ilona vad en offensiv var, pedagog och fotbollsspelare som hon är förklarade hon det såklart. Så mycket offensiv vet jag inte om det blev men fullt tillräckligt för den här kärlekshistorien. Vår kärlek är 33 år gammal och i den bästa av världar får vi 33 år till.
Ps, Mellan pussarna skiljer det 30 år.

1 2 26
UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: