Månad: december 2019

Från idag blir det annat ljud i skällan, jag Kommer skriva att jag sitter på huk inte squat. För mig känns det mer naturligt ord i både text och mun. Min Personliga känsla är att en squat kräver ett gym eller i alla fall ett ombyte, att sitta på huk kan jag gör när som helst utan vare sig gym eller ombyte. I nuläget kämpar jag och ett härligt gäng från fb dagligen med att sitt på huk. Tänk att en trasig axel kunde få så många sidovinster.
Jag googlade och hittade bland annat naprapatiska.se, och där fanns massor med fakta om huksittandets fördelar, det är helt otroligt så välgörande denna lilla position är. Spit it out, tänker ni naturligtvis och hoppar av nyfikenhet och iver, här kommer det:

1. Du blir rörligare i fotleder, knän och höfter, det är en naturlig position från barndomen som kroppen glömt bort.
2. Den ökade rörligheten ökar möjligheten till att förbli skadefri.
3. Med ökad rörlighet finns möjligheten att lyfta tyngre pga att du kan lyfta med bättre teknik.
4. Din mage blir gladare. Du masserar tarmarna när du sitter på huk vilket underlättar matsmältningen.
5. Du kan lättare tömma tarmen helt i hukposition, alltså bajsa ordentligt helt enkelt utan problem.

• 

• 

Bilderna visar två av dagens huksittande pass. På bild två syns det lite suddigt att jag lagt en yogamatta under hälarna vilket gör att jag kommer mycket längre ner med rumpan men det är inte anledningen till att jag nyttjar en matta. Jag behöver den för att kunna sitta längre än en minut, prova sitta i jägarpose utan vägg så får ni se, det blir allt för jobbigt helt enkelt.
Tejpen på axeln fick jag tidigare idag av min fysioterapeut tillsammans med en massa förmaningar om att ta det lugnt. När jag försiktigt frågade om jag kunde åka skidor utan stavar på platta marken tittade han på mig som jag var dum och sa bara, NEJ följt av ordet fallrisk, och fortsatte massera och knåda. En axel som har hamnat ur läge behöver vila, om inte kan jag helt glömma Vasaloppet var den slutgiltiga domen. Jag beslutade mig raskt att göra allt som Clas-Göran säger åt mig.
Ha ett gott slut och en god fortsättning alla vänner. Imorgon ska jag genomföra min decemberodling, i sista stund som vanligt. Den kommer i filmformat på youtube såklart.

Snälla vänner häng med på min 30-dagars knäböjutmaning nu när jag befinner mig i en icket självvald paus i vasaloppsträningen. Tjoho säger ni så otroligt lite kul det låter. Men hallå något måste man hitta på i denna olidliga konvalescens jag befinner mig i. Så här är det, jag har pysslat på hemma, sett film, ätit godis, varit på bio och vilat hela dagen och jag nu är jag så uttråkad, ni anar inte. Men som av en händelse nu ikväll så kom jag ihåg naprapatjonas på Instagram och en fantastisk rörelseövning som jag utan tvekan både behöver utveckla, ni ska få se, och dessutom kan genomföra varje dag. Nämligen att öva att sitta ner med rumpan mot vaderna och allra helst ner till golvet för att sedan kunna resa mig upp igen De ni, här har vi, jag skriver vi för jag hoppas ni hänger på, en utmaning att ta oss an, med eller utan axel! Startläget för mig kan mer liknas vid att jag ser väldigt hård ut i magen och kämpar med det, men man måste förstå att det är utgångsläget, dag ett.

I skrivandets stund måste jag samtidigt verkligen rekommendera naprapatjonas sidan på Instagram den är fylld av inspiration och bra och lätta övningar för ett roligare, rörligare och hälsosammare liv.

Länk till naprapatjonas artikel om squat/knäböj: https://sv-se.facebook.com/naprapatjonas/videos/2357211911180639/

Här kommer en kort lite märklig film om dag ett i utmaningen.

• 

• 

Alltså, stå inte på näsan i skidbacken det kan förorsaka smärta lite här och där! Just i det här fallet riktade fallet in sig på vänster axel, av den anledningen tillbringar jag annandag jul på akuten, skjutsad av svärdottern! Jag har en personlig utmaning i att våga åka i höga och branta backar med tvära svängar, eller egentligen gäller det alla backar oavsett höjd, branthet och kurvor. Enligt mig borde det vara olagligt att köra upp sådana spår men vem lyssnar på mig? och jag måste säga att jag just nu i vasaloppsträningen utmanas ideligen och utsätts för prövning i varje vurpa. Just denna praktvurpa skedde igår i Burträsk femkilometersspår. Jag åkte i en rasande brant backa, plogade med ena skidan och vips var skidorna som ett kryss och jag fann mig kullrande i backen. När jag ruskat på mig lite tyckte att jag världen såg lite ovanlig ut, orsaken var att jag hade ett tjockt lager snö mellan glas och ögon! Det stramade och ömmade lite här och där men jag var så glad att varken ben eller skidor var brutna att jag fortsatte åka en timma till. Jag var helt säker på att ont ska med ont fördrivas- så otroligt fel man kan ha. Natten har tillbringats i ett förstenat tillstånd, men kan enkelt beskriva det som att minsta rörelse gjorde mig klarvaken. Nu får ni hålla tummarna att det är en lättare skada i karaktär av ett litet blåmärke- va är det att skrej upp sig över! Som kuriosa kan jag bjuda på att jag även igår åkte fel, hur nu det ens är möjligt i ett upplyst elljusspår. Trots att jag beslutat mig för att ta 2,5km spåret så upptäckte jag helt plötsligt att jag minsann åkte 5km spåret, ingen skada skedd med det, jag konstaterar bara att jag har en ännu icket namngiven diagnos- obefintligt lokalsinne!

Ja nu är det gjort, både vurpor och de två milen. De två vurporna kan bäst beskrivas som, ett framfall och ett bakfall inga fler beskrivning är nödvändiga här. Däremot nästanvurpan kan nog liknas vid en flygande mara som avslutas med en saltomortal som är synonymt med: halsbrytande språng, att jag stod på skidorna efter dessa krumsprång är en bedrift om än pinsam. Jag är faktiskt glad över dagens fall, vanligtvis får jag ångest och tryck över bröstet när jag tänker på att ramla med skidor jag vet hur ont det kan göra om man möter snön med andra delar av kroppen än fötterna. När jag tänker på omkullåkningar ser bara Anja Perssons flygtur innanför ögonlocken. Jag vet, en sådan jämförelse kan jag inte göra… vi utövar ju olika sporter, men Gunde Svan, han gjorde säkert någon vurpa han också.

Dagens problem: hur gör man för att med klass och still möta en brant kurva i hög fart utan att se ut som en tant som har rumpan så långt ner att den skulle kunna fungera som broms och skidorna så plogandes att de nästan skapar en linje över spåret? Jag vet att det går, men jag har inte en aning om hur, varje gång som jag åker ser jag skidåkare som tar kurvorna med fånigt lätthet trots den rasande farten och detta utan att krumma ryggen, böja benen eller ploga med skidorna det allra minsta. Kan det bero på vallan? det måste bero på vallan.

Dagens lärdom: två mil är långt och nio mil är längre.

Dagens positiva! Hälsena fungerar mer än hyfsat, hurra! För två veckor sedan fick jag göra en dryg veckas uppehåll pga av att hälsena smärtade och var väldigt beröringsöm. Men voltaren, en kiropraktor och fotvila gjorde susen.