Vasaloppet

Plötsligt händer det i spåret, jag vann!

Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.


Malinmittimyllan ”tillsammans” med skidlandslaget i spåret

Igår var jag glad som en lärka, jag skulle besöka Skellefteås nya skidspår på hela 1,5 km. Spåret är gjort av fjolårets snö och var helt klart godkänt av mig som förvisso inte har några kunskaper kring snö och dess kvaliteter annat än att den är vit och att jag brukar streta mig fram på dess yta med skidor ett par gånger om år. Detta innebär att min åsikt om snö- och spårkvaliten väger lika lätt som ett sandkorn. När vi nu resonerar om längdskidåkning så finns det här ett mysterium som jag verkligen aldrig kommer att lösa, det jag tänker på är VALLA, hur i hela friden ska man någonsin komma på följande: när ska det vallas, hur ska vallan läggas, var det ska smetas, hur mycket klet ska användas, och var är spannet, vidare krävs funderingar kring: ska jag använda spray, klister, stift eller svampduttmodellen eller kanske lite av varje och behövs det ett strykjärn.

Nåväl tillbaks till gårdagens skidåkning. Jag slängde in skidor, pjäxor och väskan med de berömda vallorna i bilen och brände till stan. Väl framme vid spåret så står jag där med två skidor som ha fjolårets valla på undersidan och funderar, -skulle jag kanske ha fixat detta hemma. Äsch, jag gör som vanligt, upp med skidorna mot bilen, kolla utetempen och på med lite lämpligt sprayfäste som snabbt gnuggas fast, tidsåtgång, ca tre minuter. Sedan bar det iväg, tjoho vad det gick bra, vinden ven runt öronen. Väldigt konstigt bara att precis alla utom ett (observera att det fanns flera barn i spåret) mycket litet barn och en mycket mycket gammal man åkte om mig. Den enda förklaringen måste vara att svenska skidlandslaget fått nys om Skellefteås eminenta skidspår, visst har jag rätt, snälla!
Jag hade tre mål och det var att ett, inte ramla, två, inte ramla och tre inte ramla, och jag lyckades hålla mig på darriga ben både uppför och nerför, himla bra va? Eftersom jag bestämde mig för att ignorera mängden av elitskidåkarna från Boliden, Umeå och andra ställen runt om i landet så bestämde jag mig för att satsa på milen. Hur i hela friden tänkte människan som Endast passerat milen ett fåtal gånger och då i mars! Men jag travade/skidade varv på varv och kände att det här fixar jag och visst gjorde jag det. Det kan jag intyga för när jag vaknade i morse och provade att röra mig så smärtade det från tår till händer, ljumskarna och låren brände och var väldigt väldigt ömma, de kan liknas vid två stockar, även magen hade fått sig en genomkörare. Det är lika svårt att ta sig ner som upp från golvet och strumporna fick min käre man trä på. Hur ska detta gå undrar jag just nu!

Milen är gjord!

Igår hände det! Jag var på gymmet, kämpade med mitt nya Vasaloppsträningsprogram (otroligt långt ord) då plötsligt en tanke dök upp. -Jag ska staka en mil, så blir det, en mil ska jag tugga mig igenom bara så jag vet att jag kan. Sagt och gjort, när mitt nya intervallpass på löpbandet var över masade jag mig motvilligt upp till repen med två handtag-stakmaskinen och satte igång. Redan efter 1 km var jag mentalt slut och var tvungen att sluta titta på displayen hela tiden, man kan bli galen för mindre. Problemet är bara att när jag tittar så faller blicken spontant på displayen. För att lösa detta dilemma beslutade jag mig för att blunda, Dvs, jag stakade de följande 9 kilometerna blundandes. Denna övning toppar, för mig, ligan över tråkiga övningar på gymmet. Men tyvärr har jag blivit informerade om att den är rysligt bra om man ska åka ett nio mil långt skidspår. Som sagt 1 mil på hedervärda 59 minuter- ja jag stod och tuggade upp och ner i 59 minuter, heja mig!

Vem i hela friden kom på stakmaskinen!

Ja nu har jag provat stakmaskinen ett par gånger och måste säga, ja vad ska jag säga, den är helt hemsk alltså! Första gången jag närmade mig den hängde jag som en våt trasa i banden efter ca 200 m och tänkte -Jag tyar inte mer nu! Men jag stod ut i en tapper km innan jag helt dog ifrån maskinen. Nu, efter fyra möten med omnämnda maskin har jag avancerat till hela 1600 m innan jag faller ihop av total utmattning. Ska det verkligen vara så här funderar jag i mina bistraste stunder och svara mig själv snabbt som en kobra- jajamensan så ska det vara för det har Jocke på jobbet berättat, en rutinerad flergångsåkare av Vasaloppet. Att åka Vasaloppet gör konstant ont i nio mil så det är bara att acceptera och gilla läget, citat från Jocke! Jag har i alla fall bestämt mig för att fira storstilat om jag någonsin, ever, stakar i en hel mil. Min kära man tyckte att jag kunde fira med en smaksatt bubbelvatten…..

Jag har en till fundering och det är den helt opåverkbara tidsfaktorn, var ska man få tiden till att träna så himla många och långa pass som rekommenderas och det under ofattbar lång tid. För mig är det helt obegripligt och tidsmässigt omöjligt att få till detta när jag jobba heltid och bor ett par mil från jobbet. Men int klaga jag, he är bara å stak!

Men hallå, hallå! nu vet jag hur det hänger ihop och varför jag inte kommer bli en elitidrottskvinna. Så här är det nämligen. För att få möjlighet att träna som en elitidrottskvinna så måste man vara elitidrottskvinna och för att kunna bli bli en elitidrottskvinna så måste man vara en talang som tränat ofta och länge. Ett moment 22 alltså, så om det inte riktigt fungerar för mig, att jag inte blir en elitidrottskvinna alltså, beror det ju inte på mig utan på det faktum att villkoren är orimliga och det är ju därför jag aldrig kommer bli en elitidrottskvinna.

Och här kommer en kort genusfundering, varför blir ordet elitidrottskvinna understruket med rött som att det är felstavat vilket inte ordet elitidrottsman blir, svara på det den som kan!

Akta er för nu har jag tränat Bodycombat!

Aj, aj, aj, att sparka och boxas i luften kräver sin smärta, totala utlämnande, energi och kraft. Även att gå åt vänster när alla går åt höger eller att sparka vilt när alla andra boxas lätt känns, låt mig uttrycka mig rakt, förnedrande. Men så var det igår när jag insåg vad jag anmält mig till i helgen och att det var för sent att avboka. En kvinna i min ålder försökte peppa mig när hon såg min panik, – gör bara som alla andra så går det bra, det är sååå himla kul! Väl inne i salen såg jag att ledaren tittade lite extra på mig, inte konstigt, jag såg nog ut som en som vilt letade efter nödutgången vid en massiv brand. Ledaren skulle man kunna skriva en novell om, en mer skrikande, hoppande, sjungande och svettande människa har jag aldrig träffat, jag lovar. När ledaren faller ihop av trötthet så blir jag imponerad. Hon var som en duracellkanin helt enkelt. Dock missade jag inte att hon direkt noterade mig och mina tappra benviftanden och armfladranden med ett illa dolt leende, – alla gör så gott de kan utifrån sin förmåga, tryckte hon ut med jämna mellanrum, såklart jag för mitt bästa och bättre än så här förmår jag inte. Nu drar jag av plåstret i ett svep och demonstrerar här i min korta film hur det gick till på bodycombaten för mig.

Hur mycket ska man behöva svettas för ett Vasalopp?

Alltså, vad himla duktig jag är! Fyra gympass är avklarade, förvissa har jag kvar minst 100 st pass och så måste jag även börja skida direkt när snön kommer innan självaste loppet, allt enligt min självpåtagna coach och man, men va då, jag måste bara få njuta av varje pass jag lyckas med och kommer hem oskadad.

Inte nog med det, idag när jag tittade i telefonen, alltså när jag filmade mig själv, såg jag ut som jag klev ut ur duschen och det efter det första av dagens TRE pass, ni hörde rätt tre pass på en dag.. se själva så får ni se? Jag fattar verkligen inte att man kan regna inifrån men uppenbarligen är det möjligt! Föresten så kom jag på, när jag stod på löpbandet, att jag naturligtvis ska skapa en spellista på Spotify med härliga pepplåtar från förr och nu- det lät väl klatchigt!

UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: