Kategori: Vasaloppet

Tänk att jag direkt när jag vaknade i morse längtade ut i spåret, och det helt utan anledning! Jag som trodde att jag enbart åkte, åkte och åkte för det där loppet mellan Sälen och Mora ni vet. Nu sitter jag i bilen med rosiga kinder och mår så gott av att fått njuta av frisk luft och spår under skidorna, ha ha! Nu har jag nästan ett helt år till då jag kan plåga, de vänner jag har kvar, med information om allt som rör skidåkning, Vasaloppet och alla former av träning och krämpor.

Pjäxor i duschpåsen, big no no. Nu sitter jag här och filosoferar över alla mina misstag och min otroliga naivitet vad gäller Vasaloppet. Det började redan kl 04.45 då vi klev av vid skidstadion. Först skulle vi gå och lägga ut skidorna i spåret och efter det skulle vi gå med våra duschpåsar till DHL-bussarna som stod i långa rader, ni läste rätt, man packar en duschpåse som fraktas från Sälen till Mora, denna påse återfår man efter ”genomfört” lopp. Nåväl när vi vandrar mod DHL-bussarna kommer jag på att jag av någon totalt outgrundlig anledning har packat ner mina pjäxor i duschpåsen, tack och lov kom jag på det ca fem minuter innan jag kastade in påsen i DHL-bussen, pust tänkte jag då, det gick vägen. En timma senare gå vi mot startplatsen och våra skidor men jag skulle nödvändigtvis kissa kom jag på. Inget problem, Timothy och Eva gick mot skidorna och jag mot toan. Nu kommer ett kritiskt ögonblick, jag inser i toakön att detta går inte, klockan är 07.45 och det är ca 20 personer före i kön. Jag struntar i kisseriet och går mot, ni skulle få känna på chocken jag slogs av….. 5000 skidåkare… 10000 stavar och 10000 skidor. Nu skulle jag hitta igen MINA skidor och MITT sällskap, jag säger bara det, totalt fullständigt helt omöjligt! Jag provade ringa Timothy men han svarar inte såklart, vad trodde jag, att han skulle stå. Andas, tänk och ta det lugnt, fungerade inte alls. Jag visste ju att jag sett ut en rad bajamajor som riktmärke, ha, det står ju rader med bajamajor överallt. Tack och lov ringde Timothy och han lyckade guida mig rätt. 7.55 hittade jag mitt sällskap och mina skidor, lycka. 8.00 drog vi alla iväg och jag följde snällt med flocken, jag insåg på inget vis att redan här skulle jag ha börjat bana min väg med smarta strategier för att snabbt komma fram till Smågan, startar man i led tio har man inte tid att fundera över något annat än att snabbt komma fram. Detta ledde till att de 11 km tog ca 2 timmar och 20 minuter, dvs ungefär dubbelt så lång tid som jag normalt skulle ha behövt. Till nästa misstag, fundera inte på var din svärson befinner sig och ring definitivt inte, jag gjorde det såklart, och i efterhand tänker jag att vad skulle jag gjort oavsett vad som skulle ha kunnat hänt. I Smågan ställde jag mig i toakön och väntade, helt galet, jag skulle naturligtvis ha satt mig i skogen, inte ödslat tio minuter i en TOAKÖ! Efter toan bar det av mot Mångsbodarna, där blev jag servad med blåbärssoppa och äcklig buljong och fastnade i ett samtal om Hockey och vilket fantastiskt lag Skellefteå har. Helt f… galet, hur tänker jag här då, inte alls är svaret, jag bara lallade på. Men plötsligt dimper poletten ner som en gråsten i huvudet, nu inser jag, men först nu, att jag har j….. bråttom om jag inte vill riskera att fastna i repet i Evertsberg. Från växel två till 200 på en sekund. Jag skidade som jag aldrig gjort förr. Innan loppet hade jag gruvat mig för alla hemska spårbyten och alla branta backar så jag nästan fått ont i magen, tänk om jag ramlar och slår mig. Nu fanns inget sådant kvar, jag ”rusade” fram som en galen, kastade mig helt vilt utför alla backar, det ända jag gjorde var att jag vid varje backe vände mig om och fräste till åkaren bakom, – Du vågar inte köra på mig! Jag kan berätta att ingen körde på mig. Med två minuter till godo körde jag in i Evertsberg, där rev jag åt mig en blåbärssoppa och fortsatte utan att nästan inte stanna av eller känna efter. Hurra nu hade jag 15 km och en och en halv timme på mig till Oxberg. Förutsättningarna var sådär i min värld, drygt en dm lössnö och inga spår, dessutom var det fullt med inkompetenta skidåkare i spåret. Jag inser att mina tankar inte var helt rättvisande men just då var känsla inte särskilt förstående och överseende, den delen tog slut i den första backen i Vasaloppet när var tvungen att väja för skidåkare Som fladdrade vilt med stavar för att hålla balansen eller när de som föll i backarna inte fattade att de skulle dra in skidor och stavar. Ni som läser detta märker att jag inte var riktigt vänligt inställd just då, men det har gått över, jag retade säkert många i min galna färd. Tillslut for in, efter en rejäl vurpa i svängen, i Oxberg och insåg att här slutar min Vasaloppsresan, missade repet med 12 sura minuter. Väl i bussen så bestämde jag mig, håll i er, detta måste upprepas men med an annan utgång. Den 28/2 2021 står jag åter i spåret men den gången gäller det öppna spåret. Nu ska jag slicka mina sår och påbörja träningen för Lidingöloppet…

Nu har jag tagit kolhydratladdningen till nästa nivå. Innan jag somnar tänker jag att jag trycker en påse twist och skriva om dagens upplevelser, visst borde det bli bra? Varje bit i Twistpåsen består ju av typ enbart kolhydrater.
Nu till dagen, 04.00 hällde jag en stor tallrik havregrynsgröt i strupen, i efterhand undrar jag varför? Jag skulle ju inte åka något skidlopp idag, what so ever. 04.45 mot stan för att plocka upp Timothy och raskt vidare mot skidstadion för att 06.00 hoppa in i Lestanders buss, snaaarrrk till Timrå. Vid 10.30 stannade bussen för nu skulle vi äta lunch utan att jag förstod varför, jag hade ju fortfarande gröt fulla magen. Efter en stadig lunch åkte vi vidare med bussen, snaaarrrrk. Klockan 16.00 stannade vi Mora för mat igen! och rundvandring. Jag var forfarande inte hungrig men åt såklart ändå, ska man kolhydratladda så får man inte känna efter. I Mora guidades jag och Timothy runt i området av två rutinerade tjejer från bussen som gjort denna utmaning flera gånger. Så himla tur vi har för jag började känna mig lite förvirrad och undrande över hur det kom sig att vi faktiskt var i Mora och just nu är jag ju i Sälen? Man skulle kunna likna det vid hur jag tror att mina hönor känner sig varje vår då de släpps ut i det fria och allt känns obekant, otroligt skrämmande och ganska lockande. Som parentes kan jag berätta att denna förvirring har satt sig i mitt redan obefintliga lokalsinne. Jag höll nämligen på att ta fel buss i Timrå och sedan hittade jag inte ut ur huset där vi intog kvällsfika, ni läste rätt, vi intog föda igen. Timothy kom då, tack och lov, till undsättning och förklarade med mycket stort tålamod hur vi skulle hitta till dörren.

I sista stund tänker jag lite nytt och fritt vad gäller uppladdning inför kommande prövning! Dagens vasaladdning består i en Koreansk dramakomedi med godis och Fanta. Vad tror ni om det? I morgon sätter jag mig i Skellefteå skidklubbs buss och följer med till Mora!!!!

Idag har varit en helt ovanligt galen måndag, en sådan som börjar på sniskan direkt på morgonen och det bara fortsätter, en sådan dag då man funderar om det inte hade varit bättre att ligga i sängen och se en oändligt lång tv-serie med en stor godispåse. Men jag hade bestämt mig för en sak idag och det var att åka skidor på kvällen, vilket jag gjorde, på nya skinskidor. Ni läste rätt! Jag har, en vecka före Vasaloppet, köpt nya skidor. Och de var helt fantastiska, de gled nämligen nedför alla backar och hade dessutom bra fäste uppför. Det visade sig att de skinskidor jag har lånat, från en lite lättare bekant, och åkt på hela vintern hade ett spann anpassat för individer med en vikt på runt 50 kg, jag väger absolut inte 50 kg, jag väger 67 kg, så då fattar ni. Jag har hela tiden åkt med handbromsen i, jag har stakat i alla lutningar och haft ett underbart fäste och ett obefintligt glid, men nu är det slut med det, hurra. Till bilden då, jag blev så himla glad då jag åkte ikväll och såg dessa fina ungdomar sitta och grilla korv utmed spåret en helt vanlig måndagkväll. Jag frågade om jag fick ta ett foto att använda i min blogg och alla sa med ett leende att jag naturligtvis fick det. Helt enkelt Norrland i februari.

Och jag vet att nio mil är mycket längre…Oj oj, nu har jag åkt mitt längsta någonsin och känner mig mör men nöjd. En snäll och vasaloppsrutinerad kollega informerade mig väldigt om att det gör ont att åka Vasaloppet och att det bara att gilla, smärtorna kommer och går och så är det.
Härmed kan jag intyga att han talar sant. Först påkallade mitt mitt högra knä min uppmärksamhet, sedan ville rumpan tala om att den minsann också kan kännas ordentligt, efter det vandrade smärtorna det vidare upp i skuldrorna för att vips ramla ner till baksidan av mitt vänstra lår. Runt, runt gick det och jag bara accepterade det, märkligt va! Detta fenomen började efter drygt två mil och jag gissar att det skulle fortsatt Till tidens slut än om jag inte tillslut slutade harva mig fram på två plankor.
Ha en underbart god lördag alla människor, snart ska jag inta anka med grönpepparsås och ett alkoholfritt bubbel. By the way, från nyåret tills jag åkt Vasaloppet är det bara procentfritt i glaset som gäller för mig. Jag vill absolut inte förstöra den träning jag nu kämpar med, jag behöver varje muskel så oförstörd som det bara går.
På bilden ser ni mig fem minuter efter att jag avklarat mina fem mil på ganska precis fem timmar🤪

Vad är väl ett skidspår utan utedass? För mig är detta lilla hus en härlig hägring som kan påverka hela dagens skidtur.

Va då utedass, varför då, tänker säkert delar av läsarskaran och här kommer förklaringen: Jag tillhör skaran av folk som måste kissa ofta och framförallt trycker det på då det är besvärligt, av någon anledning, och det är inte jättekul att göra det i en snödriva till alla skidåkares och andra smådjurs beskådande. Av den anledningen älskar jag synen av ett litet utedass bredvid skidspåret. Däremot är jag en ganska obrydd och okräsen människa, jag slår glatt ner rumpan på allt som liknar en ring och som har fyra väggar och en dörr runt sig. Jag uppskattar såklart om det inte finns färgspår på ringen efter föregående besökare. Men va då, jag torkar rent, slår ner rumpan och slappnar av, härligt. Jag kommer inte dö av det och efter besöket är det bara å åk, tvätta mig kan jag göra när jag kommer hem om jag inte har en liten savett i väska vilket inte är ovanligt.

Bildserien får tala sitt eget språk. 30 dagar (med några få undantag- dagar då jag helt enkelt glömde bort det) av korta sekvenser av huksittarträning har gjort mig till en huksittare, hurra! Inge ont som inte har en huksittare med sig. Visst beundrar ni sista bilden massor! Där sitter jag med rumpan mot vaderna som jag aldrig gjort annat. Nu släpper jag detta och fokuserar åter transartat (finns inte detta ord så skapar jag det idag) på Sälen och ber en stilla bön om att myrar och sjöar ska frysa där nere i södra Sverige så jag får åka detta Vasalopp!