Okategoriserade

Ett par handskar

Jag är en lycklig typ som älskar att jobba, både med kropp och knopp, men just nu känner jag mig som dessa arbetshandskar. Sliten, trasig och välanvänd. Men å andra sidan kan man se det som att jag är sliten just för att jag ägnar mig åt det jag gillar mest av allt, hårt trädgårdsarbete, trasig känner jag mig för att jag har en kropp som inte alltid vill eller egentligen klara det jag utsätter den för, skyll mig själv, och välanvänd är jag ju för att jag faktiskt levt ett halvt sekel, jag måste bara begripa det!

Möte med en skoningslös femåring

Idag fick jag uppleva en spontan puttskola, undervisad av en brutalt ärlig femårig gosse. Gossen i fråga stod några meter från mig när jag kämpade med att puttarna. Han stod med sin klubba kaxigt vilandes på axeln och granskade mig under lång tid, lite stressande måste jag erkänna, även om vi pratar om en femårings granskande ögon. Tillslut brast det för honom och han berättade att han hade tränat en sisådär en miljon gånger på puttar och var otroligt duktig på det. Därefter gav han mig en rad goda råd, kloka tips och ett antal huvudskakningar. Jag slog för hårt, jag var för yvig med klubban, jag gungade med klubban för högt, jag träffade fel på klubban, jag siktade fel – hade jag inte sett linjerna på puttern! ja han sa rent ut att jag var riktigt dålig på det här med golf. Han sa sanningarna med en naturlighet och helt utan krusiduller som bara små barn kan och har rätt att göra, och han har ju tyvärr rätt😬. Ja, förbättringsområdena var oändliga som ni förstår! Själv glänste han när han skulle visa hur det skulle gå till. Han släppte han ner golfbollarna på greenen med en självklarhet och självsäkerhet som självaste Trump skulle bli avundsjuk på, följt av orden -den här sätter jag, jag är jättebra på puttar, och naturligtvis gjorde han det!!! Och så gjorde han varje gång, och nu talar vi 30-40 puttar,minst. Jag försöker nu ta in all kunskap som han generöst delade med sig av och för att framöver möta golfvärlden som en lite klokare, men framförallt mer ödmjuk golfare, vi får se hur det går…

Snygga jag

Jag ger upp! Nu äntligen fattar jag varför jag aldrig blev någon fotomodell! Hela somrarna har jag ju alltid myggbett överallt och sår på knän och ben, inte snyggt. Jag får sår och bett av att stå traktorskopor för att beskära träd, krypa i vaktelburen, gå på knä i växthuset och rabatter när jag rensar ogräs mm, jag tror ni fattar. På det kommer att jag aldrig kan jag stå still så kameran hinner göra mig rättvisa. Synd egentligen med tanke på hur himla snygg jag är!
Här ser ni en totalt misslyckad stilstudie av mig när jag frenetiskt försöker fota mig själv påväg till en golfkurs, ja det händer att jag lämnat gården även under den här tiden på året. Jag begriper inte varför jag måste vinka på varje bild, kan någon förklara det för mig?
Ha en härlig fantastisk söndag alla goa människor❤️



Ja nu är jag helt bortvald och fråntaget allt ansvar!


Nu ska ni få höra! Kycklingarna har helt brutalt och enhälligt, genom sluten omröstning, valt bort mig som kycklingmamma och det till förmån för gamla Fru Hedlund! Vilken förnedring och misslyckande. Jag som hyfsat ung, visst kan man skriva det så länge man vill? och entusiastisk hönsmamma blir brädad av en gamm-höna som vid det här laget borde vara pensionär sedan länge, hon är säkert 10 år. Fru Hedlund borde veta bättre än att sänka mig så brutalt. Hon har säkert mutat dem genom att typ låta alla som vill sova mellan fjädrarna, visa var maten är och hur man tar sig an ett för stort foderpellets genom att picka sönder det mm.Att kycklingarna redan hade hunnit bli fyra dagar när hon med stora kliv och ett himla tjatter klev in som den nya modern spelade henne ingen som helst roll, en minut efter första mötet var föreningen ett faktum och hon öppnade sin varma fjäderfamn för alla åtta liv. Men jag är inte den som är den, jag vet då matchen är förlorad. Så här kommer lite bilder på just Fru Hedlund och hennes adoptivkycklingar.

Skärp mig Malin!

Utan att tänka mig för tänkte jag precis klaga över min tråkiga rehab-träning för att få ordning på axeln. Man kan verkligen fundera över hur jag kunde komma på tanken att skriva så i dessa dagar?

Jag skriver istället så här:

Oj så tacksam jag är som bor i Sverige, är endast halvgammal och har inga sjukdomar att tala om, har tillgång till fri sjukgymnastik (tack vara att jag tillsammans med er alla betalar skatt) har fortfarande ett jobb att gå till. Listan över saker jag är så tacksam för kan göras oändligt lång men jag nöjer mig så här. Så vad finns det för mig att gnälla över idag- absolut ingenting!

Mitt källarträd

Jag njuter av mitt fantastisk lilla persikoträd som trots den omilda behandlingen den fått utstå i vinter, belägen i vår skumma källaren utan regelbunden vattning blommar helt otroligt just NU. Jag provade att ”fingerpollinera” blommorna lite på måfå för ca två veckor sedan och se vad jag hittade idag, ett embryo till en persika. Oavsett hur det går med persikor förtjänar detta träd att få känna friheten och släppa rötterna fria i jorden. Det kommer ske i sommar då jag ska plantera ut det i ett av växthusen.

Hur gick det här till, ska jag inte ligga hemma i sängen och sura?


Tänk att jag direkt när jag vaknade i morse längtade ut i spåret, och det helt utan anledning! Jag som trodde att jag enbart åkte, åkte och åkte för det där loppet mellan Sälen och Mora ni vet. Nu sitter jag i bilen med rosiga kinder och mår så gott av att fått njuta av frisk luft och spår under skidorna, ha ha! Nu har jag nästan ett helt år till då jag kan plåga, de vänner jag har kvar, med information om allt som rör skidåkning, Vasaloppet och alla former av träning och krämpor.

En helt galen dag från Sälen till Oxberg, jag mot tiden precis hela dagen.

Pjäxor i duschpåsen, big no no. Nu sitter jag här och filosoferar över alla mina misstag och min otroliga naivitet vad gäller Vasaloppet. Det började redan kl 04.45 då vi klev av vid skidstadion. Först skulle vi gå och lägga ut skidorna i spåret och efter det skulle vi gå med våra duschpåsar till DHL-bussarna som stod i långa rader, ni läste rätt, man packar en duschpåse som fraktas från Sälen till Mora, denna påse återfår man efter ”genomfört” lopp. Nåväl när vi vandrar mod DHL-bussarna kommer jag på att jag av någon totalt outgrundlig anledning har packat ner mina pjäxor i duschpåsen, tack och lov kom jag på det ca fem minuter innan jag kastade in påsen i DHL-bussen, pust tänkte jag då, det gick vägen. En timma senare gå vi mot startplatsen och våra skidor men jag skulle nödvändigtvis kissa kom jag på. Inget problem, Timothy och Eva gick mot skidorna och jag mot toan. Nu kommer ett kritiskt ögonblick, jag inser i toakön att detta går inte, klockan är 07.45 och det är ca 20 personer före i kön. Jag struntar i kisseriet och går mot, ni skulle få känna på chocken jag slogs av….. 5000 skidåkare… 10000 stavar och 10000 skidor. Nu skulle jag hitta igen MINA skidor och MITT sällskap, jag säger bara det, totalt fullständigt helt omöjligt! Jag provade ringa Timothy men han svarar inte såklart, vad trodde jag, att han skulle stå. Andas, tänk och ta det lugnt, fungerade inte alls. Jag visste ju att jag sett ut en rad bajamajor som riktmärke, ha, det står ju rader med bajamajor överallt. Tack och lov ringde Timothy och han lyckade guida mig rätt. 7.55 hittade jag mitt sällskap och mina skidor, lycka. 8.00 drog vi alla iväg och jag följde snällt med flocken, jag insåg på inget vis att redan här skulle jag ha börjat bana min väg med smarta strategier för att snabbt komma fram till Smågan, startar man i led tio har man inte tid att fundera över något annat än att snabbt komma fram. Detta ledde till att de 11 km tog ca 2 timmar och 20 minuter, dvs ungefär dubbelt så lång tid som jag normalt skulle ha behövt. Till nästa misstag, fundera inte på var din svärson befinner sig och ring definitivt inte, jag gjorde det såklart, och i efterhand tänker jag att vad skulle jag gjort oavsett vad som skulle ha kunnat hänt. I Smågan ställde jag mig i toakön och väntade, helt galet, jag skulle naturligtvis ha satt mig i skogen, inte ödslat tio minuter i en TOAKÖ! Efter toan bar det av mot Mångsbodarna, där blev jag servad med blåbärssoppa och äcklig buljong och fastnade i ett samtal om Hockey och vilket fantastiskt lag Skellefteå har. Helt f… galet, hur tänker jag här då, inte alls är svaret, jag bara lallade på. Men plötsligt dimper poletten ner som en gråsten i huvudet, nu inser jag, men först nu, att jag har j….. bråttom om jag inte vill riskera att fastna i repet i Evertsberg. Från växel två till 200 på en sekund. Jag skidade som jag aldrig gjort förr. Innan loppet hade jag gruvat mig för alla hemska spårbyten och alla branta backar så jag nästan fått ont i magen, tänk om jag ramlar och slår mig. Nu fanns inget sådant kvar, jag ”rusade” fram som en galen, kastade mig helt vilt utför alla backar, det ända jag gjorde var att jag vid varje backe vände mig om och fräste till åkaren bakom, – Du vågar inte köra på mig! Jag kan berätta att ingen körde på mig. Med två minuter till godo körde jag in i Evertsberg, där rev jag åt mig en blåbärssoppa och fortsatte utan att nästan inte stanna av eller känna efter. Hurra nu hade jag 15 km och en och en halv timme på mig till Oxberg. Förutsättningarna var sådär i min värld, drygt en dm lössnö och inga spår, dessutom var det fullt med inkompetenta skidåkare i spåret. Jag inser att mina tankar inte var helt rättvisande men just då var känsla inte särskilt förstående och överseende, den delen tog slut i den första backen i Vasaloppet när var tvungen att väja för skidåkare Som fladdrade vilt med stavar för att hålla balansen eller när de som föll i backarna inte fattade att de skulle dra in skidor och stavar. Ni som läser detta märker att jag inte var riktigt vänligt inställd just då, men det har gått över, jag retade säkert många i min galna färd. Tillslut for in, efter en rejäl vurpa i svängen, i Oxberg och insåg att här slutar min Vasaloppsresan, missade repet med 12 sura minuter. Väl i bussen så bestämde jag mig, håll i er, detta måste upprepas men med an annan utgång. Den 28/2 2021 står jag åter i spåret men den gången gäller det öppna spåret. Nu ska jag slicka mina sår och påbörja träningen för Lidingöloppet…

1 2 9
UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: