Okategoriserade

Plötsligt händer det i spåret, jag vann!

Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.


Dagens två flygande happenings

Happening ett: Vid frukosten tittade jag ut och såg en liten fågel i rönnen vilket inte är särskilt ovanligt, just nu brukar den vanligtvis befåglas av ett flertal knallröda domherrar. Men vänta, är inte den söta lilla fågeln ovanligt tjock, och visst har den ett ovanligt runt ansikte och visst är den väl ändå lite större än de fåglar som brukar passera mitt synfält här hemma? Det kan bara inte vara en lite gråsparv ett annat vanligt flygfä som brukar vara hos oss. Fram med kikarna och som två ornitologer försökte vi ställa in skärpan och hitta igen fågeln i den lilla linsen. Tillslut efter lätt stressat rattande fram och åter Så såg jag den lilla fågel och ta mig tusan har vi inte besök av den allra sötaste lilla sparvuggla. Som ni ser lät den sig fotograferas på väldigt nära håll, vilken ynnest!

Happening två: något mindre exklusivt men nog så uppskatta hos dem de berör. Jag har nämligen städat och pysslat hos min vänner hönorna. Ut med spå och tidningspapper och med det hönsskit. In med strö, hö och nytt vatten. Idag fick de dessutom lördagsgodis i form av en äppelgunga. När man städar ett hönshus så får man räkna med att de springer runt benen och sprättar i precis allt jag sopar och skottar ihop så det känns som att städa med 20 leksugna tvååringar. Men tillslut bedömde jag att det fick duga så nu doftar det spån och hö vilket är massor mysigare än det som mötte mig när jag började.

För 33 år sedan…

För 33 år sedan blev vi tu ett. Jag 16 år och Leif 20 år. Detta skedde delvis tack vare en god vän vid namn Ilona som sa åt mig att om det skulle bli något mellan oss så var jag tvungen att lägga in en offensiv. -offensiv? Jag minns att jag lätt förvirrad frågade Ilona vad en offensiv var, pedagog och fotbollsspelare som hon är förklarade hon det såklart. Så mycket offensiv vet jag inte om det blev men fullt tillräckligt för den här kärlekshistorien. Vår kärlek är 33 år gammal och i den bästa av världar får vi 33 år till.
Ps, Mellan pussarna skiljer det 30 år.

Milen är gjord!

Igår hände det! Jag var på gymmet, kämpade med mitt nya Vasaloppsträningsprogram (otroligt långt ord) då plötsligt en tanke dök upp. -Jag ska staka en mil, så blir det, en mil ska jag tugga mig igenom bara så jag vet att jag kan. Sagt och gjort, när mitt nya intervallpass på löpbandet var över masade jag mig motvilligt upp till repen med två handtag-stakmaskinen och satte igång. Redan efter 1 km var jag mentalt slut och var tvungen att sluta titta på displayen hela tiden, man kan bli galen för mindre. Problemet är bara att när jag tittar så faller blicken spontant på displayen. För att lösa detta dilemma beslutade jag mig för att blunda, Dvs, jag stakade de följande 9 kilometerna blundandes. Denna övning toppar, för mig, ligan över tråkiga övningar på gymmet. Men tyvärr har jag blivit informerade om att den är rysligt bra om man ska åka ett nio mil långt skidspår. Som sagt 1 mil på hedervärda 59 minuter- ja jag stod och tuggade upp och ner i 59 minuter, heja mig!

Skräck i september

Oj oj hur ska det sluta?

Förra helgen drog jag Leffe på Det!!! En helt förfärlig, ryslig, kissapåsigfilm av Stephen King. Hur tänkte jag där fattar jag att ni tänker. Ingen aning svara jag! Jag minns att jag tyckte boken var sååå bra för hundra år sedan, det är enda förklaringen. Erkännande- jag skrek högt i lokalen tre gånger.

NU kontrar Leffe med att dra med mig på skräck-teatern Tillbaka innan midnatt- hur ska detta sluta?

1 2 8
UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: