Författararkiv för malinanderssonlundberg

Om malinanderssonlundberg

Hej på er! Jag är en smågalen 48-årig mångsysslare. Och vad kan ni vilja veta då? Som svensk vill man såklart veta yrket- speciallärare i grundskolan. Det är ett superbra jobb som ger mig en vettig inkomst att slösa på resor, trädgård, hönor och allt som gör livet värt att leva! Men utan min familj och mina otroligt livsglädjande intressen eller snarare passioner så skulle jag bara vara en lite lort. Nåväl, familjen- den består av en tålmodig och lugn man vid namn Leif, det är han som fixar allt jag kommer på som kräver styrka, eftertanke och maskinkunskaper, han är även den som stoppar mig när jag går helt ”bananas”. Mina barn, två till antal, de är numera helvuxna och förståndiga, de jobbar och går på universitet. Båda har var sin käresta som Kompletterar helheten, som bonus har vi en helggosse, som även han vid det här laget hunnit bli vuxen och studerar till byggare på gymnasiet. Nu kommer vi till passionerna, växthusen - som ska flyttas i höst (eller till våren säger min man) odling hela året runt, höns och vaktlar- de är så himla roliga, varje individ är en personlighet och så serverar de oss underbara ägg, resorna är en fröjd hela vägen, från planeringen till att man tittar på bilderna efter ett par år. När man har odling och växthus som passion så följer det för mig naturligt att ha ett stort intresse i mat och bak gärna en mix av supernyttig grönsaksbiffar med hummus till en gräddig marängtårta med hackad daim och jordgubbar. Jag bor i Norrland närmare bestämt i underbara Vallen, en liten by 3,5 mil söder om Skellefteå och här vill jag stanna trots att det är zon 5!

Malinmittimyllan ”tillsammans” med skidlandslaget i spåret

Igår var jag glad som en lärka, jag skulle besöka Skellefteås nya skidspår på hela 1,5 km. Spåret är gjort av fjolårets snö och var helt klart godkänt av mig som förvisso inte har några kunskaper kring snö och dess kvaliteter annat än att den är vit och att jag brukar streta mig fram på dess yta med skidor ett par gånger om år. Detta innebär att min åsikt om snö- och spårkvaliten väger lika lätt som ett sandkorn. När vi nu resonerar om längdskidåkning så finns det här ett mysterium som jag verkligen aldrig kommer att lösa, det jag tänker på är VALLA, hur i hela friden ska man någonsin komma på följande: när ska det vallas, hur ska vallan läggas, var det ska smetas, hur mycket klet ska användas, och var är spannet, vidare krävs funderingar kring: ska jag använda spray, klister, stift eller svampduttmodellen eller kanske lite av varje och behövs det ett strykjärn.

Nåväl tillbaks till gårdagens skidåkning. Jag slängde in skidor, pjäxor och väskan med de berömda vallorna i bilen och brände till stan. Väl framme vid spåret så står jag där med två skidor som ha fjolårets valla på undersidan och funderar, -skulle jag kanske ha fixat detta hemma. Äsch, jag gör som vanligt, upp med skidorna mot bilen, kolla utetempen och på med lite lämpligt sprayfäste som snabbt gnuggas fast, tidsåtgång, ca tre minuter. Sedan bar det iväg, tjoho vad det gick bra, vinden ven runt öronen. Väldigt konstigt bara att precis alla utom ett (observera att det fanns flera barn i spåret) mycket litet barn och en mycket mycket gammal man åkte om mig. Den enda förklaringen måste vara att svenska skidlandslaget fått nys om Skellefteås eminenta skidspår, visst har jag rätt, snälla!
Jag hade tre mål och det var att ett, inte ramla, två, inte ramla och tre inte ramla, och jag lyckades hålla mig på darriga ben både uppför och nerför, himla bra va? Eftersom jag bestämde mig för att ignorera mängden av elitskidåkarna från Boliden, Umeå och andra ställen runt om i landet så bestämde jag mig för att satsa på milen. Hur i hela friden tänkte människan som Endast passerat milen ett fåtal gånger och då i mars! Men jag travade/skidade varv på varv och kände att det här fixar jag och visst gjorde jag det. Det kan jag intyga för när jag vaknade i morse och provade att röra mig så smärtade det från tår till händer, ljumskarna och låren brände och var väldigt väldigt ömma, de kan liknas vid två stockar, även magen hade fått sig en genomkörare. Det är lika svårt att ta sig ner som upp från golvet och strumporna fick min käre man trä på. Hur ska detta gå undrar jag just nu!

För 33 år sedan…

För 33 år sedan blev vi tu ett. Jag 16 år och Leif 20 år. Detta skedde delvis tack vare en god vän vid namn Ilona som sa åt mig att om det skulle bli något mellan oss så var jag tvungen att lägga in en offensiv. -offensiv? Jag minns att jag lätt förvirrad frågade Ilona vad en offensiv var, pedagog och fotbollsspelare som hon är förklarade hon det såklart. Så mycket offensiv vet jag inte om det blev men fullt tillräckligt för den här kärlekshistorien. Vår kärlek är 33 år gammal och i den bästa av världar får vi 33 år till.
Ps, Mellan pussarna skiljer det 30 år.

Milen är gjord!

Igår hände det! Jag var på gymmet, kämpade med mitt nya Vasaloppsträningsprogram (otroligt långt ord) då plötsligt en tanke dök upp. -Jag ska staka en mil, så blir det, en mil ska jag tugga mig igenom bara så jag vet att jag kan. Sagt och gjort, när mitt nya intervallpass på löpbandet var över masade jag mig motvilligt upp till repen med två handtag-stakmaskinen och satte igång. Redan efter 1 km var jag mentalt slut och var tvungen att sluta titta på displayen hela tiden, man kan bli galen för mindre. Problemet är bara att när jag tittar så faller blicken spontant på displayen. För att lösa detta dilemma beslutade jag mig för att blunda, Dvs, jag stakade de följande 9 kilometerna blundandes. Denna övning toppar, för mig, ligan över tråkiga övningar på gymmet. Men tyvärr har jag blivit informerade om att den är rysligt bra om man ska åka ett nio mil långt skidspår. Som sagt 1 mil på hedervärda 59 minuter- ja jag stod och tuggade upp och ner i 59 minuter, heja mig!

Min historia om amaryllislöken

En amaryllis till Jul är Jul och nu även ett minne av min mamma.

När jag fyllde arton år 1988 den 19:e oktober fick jag min första amaryllislöken av mamma. Jag planterade den och den blommade till Jul, precis som hon lovade. Jag var så överväldigad att jag förevigade blomningsfasen med tre bilder, se nedan. Efter det fick jag oftast en lök i födelsedagspresent av mamma men jag köpte även en eller två eller tre eller…. jag ni fattar, ett varierat antal lökar varje år som jag med spänning följde fram till jul. Vissa blommade före jul andra under och en del efter, egentligen spelar det ingen roll, de är vackra närhelst de blommar. När jag sedan blev lärare tog jag amaryllisen till skolan. Vi planterade alltid en amaryllislök i oktober, den mättes med spänning varje dag och vi gjorde fina matematiska diagram över hur den växte. De som hade fritids över jullovet fick äran att njuta av dess prakt under hela lovet. Men för fyra år sedan försvann både tanken och önskan att köpa och plantera en amaryllislök, anledningen till det tror jag var att mamma fick cancer den sensommaren och dog efter tre ynka månader. Men nu för ett par veckor sedan så märkte jag att jag plötsligt sattoch beställde FEM olika amaryllislökar, och idag så fick de en egen kruka med jord. Nu är det bara att vänta med spänning för att se om och när de ska behaga blomma.

Min första amaryllis från 1988

Ett odlingstips på vägen, låt lökarna stå med rötterna i vatten natten innan ni planterar dem. I år fick de stå två dygn i vatten hos mig för jag var allt för mycket tidsoptimist så vi får se hur det går.

Sista skörden från sommarens odlingar. (Och en total tomatkatastof)

Idag Slog det mig att det jag i söndags tog in från växthuset var det sista resterna från vårens och sommarens odlingar.

Det ni ser är paprika, physalis/kapkrusbär(jag blandar alltid ihop dem) och fyra olika sorters chili. Ok, jag bifogar även en bild på de så kallade blivande jultomatsplantorna. Det var inte helt lyckat att i lathetens namn tänka att de klarar nog några minus, de står ju ändå i växthus, nu måste de vara härdade! Nix pix. Se själv på de olidligt trötta pytte pyttesmå plantorna som i nuläget kräver ihärdig kontinuerlig hjärt-lungräddning och att de ska kunna producera några tomater till Jul, som tanken var, är ju bara att glömma. Men kan jag kasta dem, nej, jag fixar inte det helt enkelt. Hoppet är det sista som lämnar en amatörodlare.

UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: