
För exakt 24 timmar sedan jag klev på bussen i Skellefteå och nu ligger jag på sängen i ett hotell i Pamplona- pust. Tåget gick som det skulle, ingen kollade mina tabletter, hälsodeklaration och vaccinationspasset passerade obemärkt, jag hittade i Madrid och jag har inte fått något migränanfall. Alltså oroade jag mig helt i onödan.
Tågfärden var som tågfärder är. Jag hade bokat nederslafen men fick vackert smyga mig högst upp klockan 00.10, inte läge att resonera om sådant då, somnade tillslut men vaknade av att Leffe snarkade- skulle precis putta på honom då sanningen gick upp- jag ligger inte hemma. 07.00 tjöt det i högtalarna att tåget var försenat och jag vaknade efter i alla fall några sömntimmar. Det är det här som är så mysigt med att åka tåg, man vet aldrig hur det ska gå.
På flyget till Madrid somnade jag pronto! Efter en stund vaknade jag och frågade när vi skulle äta, då var vi på väg ner för landning, jag hade sovit drygt fyra timmar. I Madrid hände inget mer än väntan och en mozzarellamacka. På toan i Pamplona fick jag frågan av en amerikanska om jag skulle vandra- märket på ryggan avslöjar. Sedan delade vi en taxi in till Pamplona. Nu ska jag sova och i morgon är planen att ta sig till Los Arcos, thats it den dagen, byn där jag avslutade vandringen för tre år sedan. Dilemmat i år är att man måste boka härbärgena i förväg för att säkert ha någon stans att sova när man kommer fram så det spontana får stå tillbaka till förmån för säkerhet och hälsa. Men på torsdag sätter jag vänster fot framför höger och vise versa kilometer efter kilometer. God natt och Buen Camino.
