När jag, trött och slut, kom hem från lassa fick jag av dottern en virknål och lite garn. Jag tog såklart tag i detta och började virka, dock helt utan att veta vad det skulle bli. Fram och åter, varv på varv, bytte färg ibland, en helt lagom utmaning. Det bör tilläggas att jag inte har virkat sedan mellanstadiet med undantag från ett litet hjärnsläpp för kanske 15 år sedan då jag kom på att jag nog skulle skapa ett överkast, ni läste rätt, ett överkast. Resultatet blev två ynka rutor, sedan gick jag vidare i livet. Men nu är stunden perfekt för virkning, jag utmanas i att fundera kring storlek, färg och mönster-randigt är populärt just nu, det räcker för mig. Ha det fint alla ute i världen och tänk på avstånd och handsprit!
Idag är en bra dag för vattenbyte i min hydroponiska odling. En lagom ansträngande övning för en svagling som jag. Trots tankedimma och orkeslöshet så uppslukas jag av hur fröer gror, växer, blommar och tillslut bjuder på skönhet och/eller näring i form av något ätbart. Det ligger något avslappnade och befriande i att jag absolut inte kan eller vill värdera detta i pengar eller tid utan upplevelsen är helt min och det är gott så. Jag fattar att man skulle kunna räkna kostnader, bla bla bla, kontra enkelheten i att på Ica köpa ett salladshuvud eller en bukett på en blomsteraffär. Men för mig är det totalt ointressant, för mig är vägen hela meningen. Att med lite fröer kunna få sväva bort i tanken flera gånger om dagen, -undra om det är bra ljus för microtomaten, – jag måste nog sätta om basilikan i morgon, och så vidare, fyller mig med glädje. Detta är så galet enkel terapi så att alla med mungiporna neråt borde pröva. Jag kan gärna vägleda med tips och glada hejarop om ni behöver starthjälp.
God morgon världen. Tänk så fort allt kan slå en lite piruett och världen förändras. Natten mellan fredag och lördag ser jag som i ett svart luddigt smärtsamt moln. Jag ska bespara er detaljerna men min mage gjorde helt orimligt ont, så ont så att jag till och med gick en, kanske två, fighter med klinkergolvet på toan, dvs jag svimmade. Därav mitt blåslagna yttre. Min käre man fick därefter är under ett par timmar bistå mig som toastöd när både ettan och tvåan skulle genomföras under stor plåga- för oss båda! risken för fler fighter med klinkergolvet var annars uppenbar. Vid 7-tiden orkade jag inte mer, det gjorde för ont, utan 112 var det enda alternativet. Väl på akuten så fick jag möta Mr Morfin, en hyfsat trevlig herre som gav mig viss vila. Nu kom funderingarna, vad kan det vara för fel på Malin, tyvärr kunde jag inte bistå med något vettigt, jag mumlade bara obegripliga saker eller nickade eller skakade på huvudet. Nåväl, en feber som stiger trots Alvedon, kan inte leva utan morfin, en sänka som stiger och ömmande mage. Detta skapade uppenbarligen frågor inom läkarkåren. En vänlig läkare frågade mitt i allt, dvs jag fick möjlighet att påverka mitt i röran. – Malin vill du stanna på sjukhuset eller kan du åka hem med morfintabletter. -Jag vill stanna. -Då ska du stanna Malin. Efter det röntgades jag lite här och där och man upptäckte, som grädde på moset att jag skadat axeln på något vis. Jag drack kontrastvätska och de röntgade magen. Nu kom doktor Allvarlig in och helt frankt berättade att, – Malin, du har inte cancer i alla fall…. men din tjocktarm är allvarligt inflammerad och du har en propp mellan lever och tarm. Vi måste undersöka dig mer. För tillfället intar jag en cocktail bestående av penicillin, cortison, blodförtunnande, alvedon, morfin och några lite sockerlösning. Som sagt nu ligger jag här och kan inte annat. Undra vad denna dag ska bjuda på?
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 