Precis så är det. I vanliga fall har jag flera hundra plantor spridda över hela huset vid den här årstiden. Men i år ser det annorlunda ut, plantorna är få, både till antal och storlek. Efter en snabb summering kan jag berätta att jag i mars har sått 8-10 olika tomatsorter, några paprikasorter, en gurksort och lite spetskål. Jag har även en liten, liten vintersådd av blandsallad ute i växthuset. Mitt i bedrövelsen finns det dock en person som tyst och väldigt försiktigt njuter av bristen på blomflugor, brickor överfyllda med plantor, jordpåsar som läcker och en totalt okontaktbar fru, nämligen min man. Men till helgen tänker jag skyndsamt ändra detta och få ner frön av blomman zinnia, några fler gurkor och paprikor. I slutet av april åker nog lite från från squash ner i jorden och vem vet kanske några tagetesar och solrosfrön kanske också hamnar där. Däremot blir det ingen chili i år, för det är för sent för dem, de kommer ändå inte hinna mogna.
https://youtu.be/2ivFMajhHac
Månad: mars 2020
Varför inte en liten pirog i vårsolen.
När jag var barn gjorde mamma dessa mumsiga små piroger, välfyllda med gräslöksost och skinka. Nu finns receptet på bloggen.
Skärp mig Malin!
Utan att tänka mig för tänkte jag precis klaga över min tråkiga rehab-träning för att få ordning på axeln. Man kan verkligen fundera över hur jag kunde komma på tanken att skriva så i dessa dagar?
Jag skriver istället så här:
Oj så tacksam jag är som bor i Sverige, är endast halvgammal och har inga sjukdomar att tala om, har tillgång till fri sjukgymnastik (tack vara att jag tillsammans med er alla betalar skatt) har fortfarande ett jobb att gå till. Listan över saker jag är så tacksam för kan göras oändligt lång men jag nöjer mig så här. Så vad finns det för mig att gnälla över idag- absolut ingenting!
Odlingen är lagd på is…
Stackars blåbärstry! Både stam och rot är omgiven av 2 dm is, en total anaerob miljö, helt olämpligt om man vill ha levande växter på tomten. Denna isbelagda miljö täcker stora delen av gårdens odlingsytor. Jag har redan nu bestämt mig för att fira allt som eventuellt överlever denna vinter.
Mitt källarträd
Jag njuter av mitt fantastisk lilla persikoträd som trots den omilda behandlingen den fått utstå i vinter, belägen i vår skumma källaren utan regelbunden vattning blommar helt otroligt just NU. Jag provade att ”fingerpollinera” blommorna lite på måfå för ca två veckor sedan och se vad jag hittade idag, ett embryo till en persika. Oavsett hur det går med persikor förtjänar detta träd att få känna friheten och släppa rötterna fria i jorden. Det kommer ske i sommar då jag ska plantera ut det i ett av växthusen.
Hur gick det här till, ska jag inte ligga hemma i sängen och sura?
Tänk att jag direkt när jag vaknade i morse längtade ut i spåret, och det helt utan anledning! Jag som trodde att jag enbart åkte, åkte och åkte för det där loppet mellan Sälen och Mora ni vet. Nu sitter jag i bilen med rosiga kinder och mår så gott av att fått njuta av frisk luft och spår under skidorna, ha ha! Nu har jag nästan ett helt år till då jag kan plåga, de vänner jag har kvar, med information om allt som rör skidåkning, Vasaloppet och alla former av träning och krämpor.
En helt galen dag från Sälen till Oxberg, jag mot tiden precis hela dagen.
Pjäxor i duschpåsen, big no no. Nu sitter jag här och filosoferar över alla mina misstag och min otroliga naivitet vad gäller Vasaloppet. Det började redan kl 04.45 då vi klev av vid skidstadion. Först skulle vi gå och lägga ut skidorna i spåret och efter det skulle vi gå med våra duschpåsar till DHL-bussarna som stod i långa rader, ni läste rätt, man packar en duschpåse som fraktas från Sälen till Mora, denna påse återfår man efter ”genomfört” lopp. Nåväl när vi vandrar mod DHL-bussarna kommer jag på att jag av någon totalt outgrundlig anledning har packat ner mina pjäxor i duschpåsen, tack och lov kom jag på det ca fem minuter innan jag kastade in påsen i DHL-bussen, pust tänkte jag då, det gick vägen. En timma senare gå vi mot startplatsen och våra skidor men jag skulle nödvändigtvis kissa kom jag på. Inget problem, Timothy och Eva gick mot skidorna och jag mot toan. Nu kommer ett kritiskt ögonblick, jag inser i toakön att detta går inte, klockan är 07.45 och det är ca 20 personer före i kön. Jag struntar i kisseriet och går mot, ni skulle få känna på chocken jag slogs av….. 5000 skidåkare… 10000 stavar och 10000 skidor. Nu skulle jag hitta igen MINA skidor och MITT sällskap, jag säger bara det, totalt fullständigt helt omöjligt! Jag provade ringa Timothy men han svarar inte såklart, vad trodde jag, att han skulle stå. Andas, tänk och ta det lugnt, fungerade inte alls. Jag visste ju att jag sett ut en rad bajamajor som riktmärke, ha, det står ju rader med bajamajor överallt. Tack och lov ringde Timothy och han lyckade guida mig rätt. 7.55 hittade jag mitt sällskap och mina skidor, lycka. 8.00 drog vi alla iväg och jag följde snällt med flocken, jag insåg på inget vis att redan här skulle jag ha börjat bana min väg med smarta strategier för att snabbt komma fram till Smågan, startar man i led tio har man inte tid att fundera över något annat än att snabbt komma fram. Detta ledde till att de 11 km tog ca 2 timmar och 20 minuter, dvs ungefär dubbelt så lång tid som jag normalt skulle ha behövt. Till nästa misstag, fundera inte på var din svärson befinner sig och ring definitivt inte, jag gjorde det såklart, och i efterhand tänker jag att vad skulle jag gjort oavsett vad som skulle ha kunnat hänt. I Smågan ställde jag mig i toakön och väntade, helt galet, jag skulle naturligtvis ha satt mig i skogen, inte ödslat tio minuter i en TOAKÖ! Efter toan bar det av mot Mångsbodarna, där blev jag servad med blåbärssoppa och äcklig buljong och fastnade i ett samtal om Hockey och vilket fantastiskt lag Skellefteå har. Helt f… galet, hur tänker jag här då, inte alls är svaret, jag bara lallade på. Men plötsligt dimper poletten ner som en gråsten i huvudet, nu inser jag, men först nu, att jag har j….. bråttom om jag inte vill riskera att fastna i repet i Evertsberg. Från växel två till 200 på en sekund. Jag skidade som jag aldrig gjort förr. Innan loppet hade jag gruvat mig för alla hemska spårbyten och alla branta backar så jag nästan fått ont i magen, tänk om jag ramlar och slår mig. Nu fanns inget sådant kvar, jag ”rusade” fram som en galen, kastade mig helt vilt utför alla backar, det ända jag gjorde var att jag vid varje backe vände mig om och fräste till åkaren bakom, – Du vågar inte köra på mig! Jag kan berätta att ingen körde på mig. Med två minuter till godo körde jag in i Evertsberg, där rev jag åt mig en blåbärssoppa och fortsatte utan att nästan inte stanna av eller känna efter. Hurra nu hade jag 15 km och en och en halv timme på mig till Oxberg. Förutsättningarna var sådär i min värld, drygt en dm lössnö och inga spår, dessutom var det fullt med inkompetenta skidåkare i spåret. Jag inser att mina tankar inte var helt rättvisande men just då var känsla inte särskilt förstående och överseende, den delen tog slut i den första backen i Vasaloppet när var tvungen att väja för skidåkare Som fladdrade vilt med stavar för att hålla balansen eller när de som föll i backarna inte fattade att de skulle dra in skidor och stavar. Ni som läser detta märker att jag inte var riktigt vänligt inställd just då, men det har gått över, jag retade säkert många i min galna färd. Tillslut for in, efter en rejäl vurpa i svängen, i Oxberg och insåg att här slutar min Vasaloppsresan, missade repet med 12 sura minuter. Väl i bussen så bestämde jag mig, håll i er, detta måste upprepas men med an annan utgång. Den 28/2 2021 står jag åter i spåret men den gången gäller det öppna spåret. Nu ska jag slicka mina sår och påbörja träningen för Lidingöloppet…
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 