Målkonsekvenser av ett allt för ivrigt huksittande

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag aktivt skulle välja att sitta på huk en halvtimme om dagen under flera, flera veckor. Man kan konstatera att talesättet, inget ont som inte för något gott med sig, ofta stämmer, axelskadan i det här FALLET- ha ha. Har jag märkt nogon skillnad efter ynka två veckor funderar kanske ingen av er över men jag berättar i alla fall att jag redan knyter på mig skorna utan att behöva sätta mig på en bänk eller sätta ner ett knä. Det är bara ett exempel, det gäller såklart alltid då jag ska ner till golvnivå av någon som helst anledning vilket faktiskt händer titt som tätt. Många av er är säkert frågande och undrande över mitt stelbenta sätt, jag är ju inte hundra år. Nej det är jag förvisso inte men ser man till min rörelseförmåga så kan man nog datera mitt födelsedatum till runt sekelskiftet 1800-1900. Vidare undrar ni såklart över min min tarmstatus och hur det går vid toabesöken Efter allt huksittande men det ser ni, det behåller jag för mig själv, för allas trevnads skull såklart. Men okej då, jag har inga behov av laxermedel, nöjda nu? Men som sagt, nu ska förändring ske, bit för bit ska min kropp få uppleva en smidighet den inte visste var möjlig. Härmed blir det mitt lite försenade nyårslöfte att innan 2021 ska jag kunna stå på huk utan att lyfta hälarna, jag ska kunna lägga handflatorna på golvet ståendes med raka ben och till sist och det blir den största utmaningen, kunna sitta på golvet med ”bresande” ben (misstänker åter att det är norrländska och det betyder att du sitter på din rumpa på golvet med raka ben som är brett isär). Du böjer dig fram och nuddar knäna med huvudet utan att benen lämnar golvet eller viker sig det allra minsta. Nu har jag nog tagit vatten över mitt lilla huvud men v-f, det blir så mycket roligare med lite mål i livet.