Bildserien får tala sitt eget språk. 30 dagar (med några få undantag- dagar då jag helt enkelt glömde bort det) av korta sekvenser av huksittarträning har gjort mig till en huksittare, hurra! Inge ont som inte har en huksittare med sig. Visst beundrar ni sista bilden massor! Där sitter jag med rumpan mot vaderna som jag aldrig gjort annat. Nu släpper jag detta och fokuserar åter transartat (finns inte detta ord så skapar jag det idag) på Sälen och ber en stilla bön om att myrar och sjöar ska frysa där nere i södra Sverige så jag får åka detta Vasalopp!
Mer eller mindre motvilligt ställde dessa skönheter upp på en snabb fotografering med mig. Lite kli i nacken gjorde dem lite mer medgörlig. Här kommer några presentationer. Fru Hedlund, en brun-svart silkeshöna, hönsgårdens ålderskvinna. Hennes åldern är lite diffus, inget att hänga upp sig vid, men snart är åren till antal tvåsiffrigt, hedervärt. Fru Hedlund tillbringar större delen av dagen i något av värpredena i förhoppning om att jag ska låta några ägg ligga kvar så hon får, för vilken gång i ordningen, bli hönsmamma igen. Hon är förresten hönsgården skickligaste mamma. Höna två är lilla diskreta Lady Gaga, vit blandras, en av många höns som finns men inte gör så mycket väsen av sig. Höna tre är Beda, en gråvit stabil unghöna som är trygg, lugn och värpvillg hon låter sig gärna bäras och klias i nacken. Äggen hon levererar är otroligt vackra i en grönbrun nyans. Sist har vi Sylvia, gårdens skönhet och matvrak, hon älskar lika mycket mat som att fotas, se bilden med den svartvita hönan. Frågan är om hon någonsin värper några ägg men det anser hon troligtvis vara petitesser, hon är ju ändå så snygg!
Presentation uppifrån: Sylvia, Lady Gaga, Beda och på den stora bilden syn Fru Hedlund.
Nu har stakmaskinen och roddmaskinen fått en kompis i gruppen: himla jobbigt på gymmet! Den hittade jag när varken stakmaskinen eller spinningen var optimalt för trasiga axlar. Så nu gör jag som klockan, går och går men kommer aldrig fram!
Icket invigda i odlingens fascination förstår kanske inte min passion för detta men erkänn att mitt lilla gurkembryo är vackert. I år har jag slarvat med skötseln av mina söta små plantor, helt enkelt på grund av tidsbrist. Omplanteringar, vattning och allmänt ompysslande sker hela tiden i sista minuten och med sparsamt med engagemang, trots detta frodas de och visar idag att jag kommer få skörda även i år.
Jag är så tacksam över att ha funnit ett intresse som gör att jag blir glad, mår bra och finner ro och lugn och dessutom grönsaker på bordet nästan året runt. Om ni skulle fråga min man var jag befinner mig på min lediga tid från april till oktober skulle han tveklöst svar att jag antingen är någonstans runt eller i växthuset eller hos hönsen. På sommaren går jag varje morgon före frukost till växthuset och hönshuset för att se vad som hänt under natten, helt galet, jag vet, men det är så himla spännande. Då passar jag samtidigt på att snacka lite med någon planta eller någon av hönorna, de har alltid något roligt eller upprörande att berätta.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag aktivt skulle välja att sitta på huk en halvtimme om dagen under flera, flera veckor. Man kan konstatera att talesättet, inget ont som inte för något gott med sig, ofta stämmer, axelskadan i det här FALLET- ha ha. Har jag märkt nogon skillnad efter ynka två veckor funderar kanske ingen av er över men jag berättar i alla fall att jag redan knyter på mig skorna utan att behöva sätta mig på en bänk eller sätta ner ett knä. Det är bara ett exempel, det gäller såklart alltid då jag ska ner till golvnivå av någon som helst anledning vilket faktiskt händer titt som tätt. Många av er är säkert frågande och undrande över mitt stelbenta sätt, jag är ju inte hundra år. Nej det är jag förvisso inte men ser man till min rörelseförmåga så kan man nog datera mitt födelsedatum till runt sekelskiftet 1800-1900. Vidare undrar ni såklart över min min tarmstatus och hur det går vid toabesöken Efter allt huksittande men det ser ni, det behåller jag för mig själv, för allas trevnads skull såklart. Men okej då, jag har inga behov av laxermedel, nöjda nu? Men som sagt, nu ska förändring ske, bit för bit ska min kropp få uppleva en smidighet den inte visste var möjlig. Härmed blir det mitt lite försenade nyårslöfte att innan 2021 ska jag kunna stå på huk utan att lyfta hälarna, jag ska kunna lägga handflatorna på golvet ståendes med raka ben och till sist och det blir den största utmaningen, kunna sitta på golvet med ”bresande” ben (misstänker åter att det är norrländska och det betyder att du sitter på din rumpa på golvet med raka ben som är brett isär). Du böjer dig fram och nuddar knäna med huvudet utan att benen lämnar golvet eller viker sig det allra minsta. Nu har jag nog tagit vatten över mitt lilla huvud men v-f, det blir så mycket roligare med lite mål i livet.
I två dagar har jag funderat över hur jag ska förklara för min favvo-fysioterapeut Clas-Göran att det är otroligt klokt att åka Malmfältsloppet, ett 44 km långt seedningslopp till Vasaloppet. Jag är ju trots allt otroligt mycket bättre i min axel bara jag inte lyfter den för högt eller spänner armen i vissa vinklar och kompletterar med Alvedon och diklofenak. Han tittade bara på mig när jag berättade om min plan, sedan bad han mig göra några rörelser och klämde och kände på mig utan att säga något. Efter det skrev han ihop ett tvåsidigt träningsprogram och sa att vi skulle gå ut till gymmet där jag skulle genomföra alla övningarna under hans överinseende. Listigt måste jag säga, övningarna var inte av den bekväma och smärtfria arten vilket fick mig att ana att jag med detta borde fatta att det är viss rehab som gäller innan annat är att tänka på. Efter övningarna så undrade jag lite försynt om jag fick hans välsignelse att åka nämnda lopp om jag lovade att vara försiktig, svaret var ett enkelt -Nej. Vidare sa han att att jag skulle planera in två vilodagar i vecka och att det gick utmärkt att både springa på löpband och spinna på cykel om jag ville som komplement till hans träningsprogram – det är ju inget fel på mina ben. men, kan någon vänlig tala om vad en vilodag är? Så nu sitter jag med ett träningsprogram i handen med ett löfte om att det absolut är möjligt att jag ska kunna genomföra detta omtalade Vasalopp OM jag gör som han säger. Punkt!
Igår provåkte jag äntligen med stavar. Spår med backar var inte att tänka på så då blev det sjön runt. Det är garanterat backfritt precis som jag vill ha det, men det innebär i sin tur att det var totalt spårlöst. 23 kämpiga, halkiga och fallfria km blev resultatet, jag känner mig så nöjd och det bästa av allt, axeln blev inte sämre, hurra!
Med en mix av vånda och längtan gav jag mig iväg med skidorna mot Vitberget skidstadion. Väl på plats beslutade jag mig för att den 300 meter långa slingan runt stadion var perfekt, jag och femåringarna skulle solidariskt dela på spåret. Nollgradigt med efterföljande is i spåren gjorde att alla andra alternativ var helt otänkbara. När väl skidorna var på plats och jag skulle stapla mig ut i spåret anfölls jag av både nervositet och rädslan lika snabbt som en magsjuk och snorig tvååring sprider sina baciller. Tillståndet gjorde att jag mest såg ut som en krokig nittioårig tant som åker skidor för första gången. Min tveksamma och skakiga entré syntes i de andra åkarnas ögon och även i den rara femåring som glatt åkte jämte mig under två varv. Som tur var behövs det ju en eon varv på stadion för att få till några km så tillslut glömde jag bort att vara nervös, rädd och totalt krokig så de sista tio varven gick något smidigare. Det som måste tilläggas är att jag åkte utan stavar under nio km. Men varför då kanske ni funderar. Svaret är att jag vågade inte staka med min onda axel/arm och tänkte att lite balansträning helt uppenbart inte är onödigt i mitt fall. Jag skidade varv på varv på varv på varv på…. och efter ca sju km började jag fundera över vilka muskler som tränas nu, det känns ju ingenstans ….hann jag tänka i två sekunder sedan stramande och brände det till i min rumpa, ok det är denna pausade muskel som fått sig en genomkörare insåg jag då. Jag Har nog aldrig rumptränat i 75 minuter i sträck, det är helt klar ett rekord för mig, undra hur det känns i morgon. Ha det så himla bra alla människor, själv är jag både fylld av glädje för att det gick utan incidenter och av förväntan inför morgondagen. Om det känns ok i axel och rumpa blir det skidor igen, hurra!
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 