Ja nu är det gjort, både vurpor och de två milen. De två vurporna kan bäst beskrivas som, ett framfall och ett bakfall inga fler beskrivning är nödvändiga här. Däremot nästanvurpan kan nog liknas vid en flygande mara som avslutas med en saltomortal som är synonymt med: halsbrytande språng, att jag stod på skidorna efter dessa krumsprång är en bedrift om än pinsam. Jag är faktiskt glad över dagens fall, vanligtvis får jag ångest och tryck över bröstet när jag tänker på att ramla med skidor jag vet hur ont det kan göra om man möter snön med andra delar av kroppen än fötterna. När jag tänker på omkullåkningar ser bara Anja Perssons flygtur innanför ögonlocken. Jag vet, en sådan jämförelse kan jag inte göra… vi utövar ju olika sporter, men Gunde Svan, han gjorde säkert någon vurpa han också.
Dagens problem: hur gör man för att med klass och still möta en brant kurva i hög fart utan att se ut som en tant som har rumpan så långt ner att den skulle kunna fungera som broms och skidorna så plogandes att de nästan skapar en linje över spåret? Jag vet att det går, men jag har inte en aning om hur, varje gång som jag åker ser jag skidåkare som tar kurvorna med fånigt lätthet trots den rasande farten och detta utan att krumma ryggen, böja benen eller ploga med skidorna det allra minsta. Kan det bero på vallan? det måste bero på vallan.
Dagens lärdom: två mil är långt och nio mil är längre.
Dagens positiva! Hälsena fungerar mer än hyfsat, hurra! För två veckor sedan fick jag göra en dryg veckas uppehåll pga av att hälsena smärtade och var väldigt beröringsöm. Men voltaren, en kiropraktor och fotvila gjorde susen.
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 