Igår var jag glad som en lärka, jag skulle besöka Skellefteås nya skidspår på hela 1,5 km. Spåret är gjort av fjolårets snö och var helt klart godkänt av mig som förvisso inte har några kunskaper kring snö och dess kvaliteter annat än att den är vit och att jag brukar streta mig fram på dess yta med skidor ett par gånger om år. Detta innebär att min åsikt om snö- och spårkvaliten väger lika lätt som ett sandkorn. När vi nu resonerar om längdskidåkning så finns det här ett mysterium som jag verkligen aldrig kommer att lösa, det jag tänker på är VALLA, hur i hela friden ska man någonsin komma på följande: när ska det vallas, hur ska vallan läggas, var det ska smetas, hur mycket klet ska användas, och var är spannet, vidare krävs funderingar kring: ska jag använda spray, klister, stift eller svampduttmodellen eller kanske lite av varje och behövs det ett strykjärn.
Nåväl tillbaks till gårdagens skidåkning. Jag slängde in skidor, pjäxor och väskan med de berömda vallorna i bilen och brände till stan. Väl framme vid spåret så står jag där med två skidor som ha fjolårets valla på undersidan och funderar, -skulle jag kanske ha fixat detta hemma. Äsch, jag gör som vanligt, upp med skidorna mot bilen, kolla utetempen och på med lite lämpligt sprayfäste som snabbt gnuggas fast, tidsåtgång, ca tre minuter. Sedan bar det iväg, tjoho vad det gick bra, vinden ven runt öronen. Väldigt konstigt bara att precis alla utom ett (observera att det fanns flera barn i spåret) mycket litet barn och en mycket mycket gammal man åkte om mig. Den enda förklaringen måste vara att svenska skidlandslaget fått nys om Skellefteås eminenta skidspår, visst har jag rätt, snälla!
Jag hade tre mål och det var att ett, inte ramla, två, inte ramla och tre inte ramla, och jag lyckades hålla mig på darriga ben både uppför och nerför, himla bra va? Eftersom jag bestämde mig för att ignorera mängden av elitskidåkarna från Boliden, Umeå och andra ställen runt om i landet så bestämde jag mig för att satsa på milen. Hur i hela friden tänkte människan som Endast passerat milen ett fåtal gånger och då i mars! Men jag travade/skidade varv på varv och kände att det här fixar jag och visst gjorde jag det. Det kan jag intyga för när jag vaknade i morse och provade att röra mig så smärtade det från tår till händer, ljumskarna och låren brände och var väldigt väldigt ömma, de kan liknas vid två stockar, även magen hade fått sig en genomkörare. Det är lika svårt att ta sig ner som upp från golvet och strumporna fick min käre man trä på. Hur ska detta gå undrar jag just nu!
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 