Tillslut tog jag mig tid, eller rättare sagt, tillslut fick jag tummen ur… Det jag pratar om är ett fenomen som jag överhuvudtaget inte begriper mig på? Jag har sedan i början på oktober tittat på min lilla hink med orensade lökar i källaren och snabbt tittat åt ett annat håll. Av någon outgrundlig anledning har det känts helt övermäkta (kan vara norrländska eftersom det betraktas som felstavat) att ta mig an dessa små hemodlade delikatesser. Det enda de ville var att jag skulle ägna dem 20 minuter. Och idag small det till, jag greppade hinken och tog tag i eländet och vet ni, vips var det gjort. Det gjorde varken ont eller var speciellt tråkigt! Har jag lärt mig något- Ja! Kommer minnas det jag lärt mig-Nej.
Ja, nu har det hänt det som drabbar många som tränar på den imponerande nivå som jag befinner mig på. Jag har nämligen fått en skada och en lätt panik med den. Helt ovälkommen och smärtsam och inte till någon nytta alls ger den sig till känna i de nedersta regionerna! Skadan jag skriver om befinner sig nämligen på högra hälens baksida och smärtar när jag bär skor och går, alltså- jag bär skor och går hela min vakna tid, helt oacceptabelt! Detta har inneburit att jag haltande gått omkring i skolans korridorer med hälremmen käckt liggande på vristen istället för runt hälen och under möten och eleverstunder har jag haft foten fräckt uppslängd på en stol. Lösningsfokuserad som jag är så googlade jag vilt igår kväll och hittade absolut ingenting som snabbt botar denna retsamma åkomma. Då gällde plan B nämligen att ringa de fysioterapeuter som Skellefteå har att erbjuda – men absolut ingen svarade under kvällstid VA! Då blev det att ta till Plan C och ringa en medicinskt kunnig vän, distriktssköterskan Anneli. Hon fick höra hela min anamnes (tror det heter så) och vad säger hon! VILA OCH VOLTAREN. Två dagars vila, max, sa jag. Anneli svarade med talande tystnad. Men ska jag hinna till Sälen i tid går det inte an att vila under någon längre tid.
På tal om träning på hög nivå kan jag berätta om mitt möte med en bekant som tränar en hel del på skridskor och en hel del på gymmet, han spelar nämligen hockey. Vid mötet försökte jag imponera med min, i mitt tycke imponerande träningsmängd – hur tänkte hon här! förstår jag att ni tänker – inte alls kan jag svara. Efter att jag tråkigt utförligt beskrivit min ihärdiga träning så tittade han vänligt men lite frånvarande upp och sa – Det låter som en behaglig nivå för lite vardagsträning. Jag blev tyst…
Som sagt, vad är väl en trasig hälsena om man har hälsan för övrigt – jag vet det, och är oändligt tacksam.
Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.
Happening ett: Vid frukosten tittade jag ut och såg en liten fågel i rönnen vilket inte är särskilt ovanligt, just nu brukar den vanligtvis befåglas av ett flertal knallröda domherrar. Men vänta, är inte den söta lilla fågeln ovanligt tjock, och visst har den ett ovanligt runt ansikte och visst är den väl ändå lite större än de fåglar som brukar passera mitt synfält här hemma? Det kan bara inte vara en lite gråsparv ett annat vanligt flygfä som brukar vara hos oss. Fram med kikarna och som två ornitologer försökte vi ställa in skärpan och hitta igen fågeln i den lilla linsen. Tillslut efter lätt stressat rattande fram och åter Så såg jag den lilla fågel och ta mig tusan har vi inte besök av den allra sötaste lilla sparvuggla. Som ni ser lät den sig fotograferas på väldigt nära håll, vilken ynnest!
Happening två: något mindre exklusivt men nog så uppskatta hos dem de berör. Jag har nämligen städat och pysslat hos min vänner hönorna. Ut med spå och tidningspapper och med det hönsskit. In med strö, hö och nytt vatten. Idag fick de dessutom lördagsgodis i form av en äppelgunga. När man städar ett hönshus så får man räkna med att de springer runt benen och sprättar i precis allt jag sopar och skottar ihop så det känns som att städa med 20 leksugna tvååringar. Men tillslut bedömde jag att det fick duga så nu doftar det spån och hö vilket är massor mysigare än det som mötte mig när jag började.
Igår var jag glad som en lärka, jag skulle besöka Skellefteås nya skidspår på hela 1,5 km. Spåret är gjort av fjolårets snö och var helt klart godkänt av mig som förvisso inte har några kunskaper kring snö och dess kvaliteter annat än att den är vit och att jag brukar streta mig fram på dess yta med skidor ett par gånger om år. Detta innebär att min åsikt om snö- och spårkvaliten väger lika lätt som ett sandkorn. När vi nu resonerar om längdskidåkning så finns det här ett mysterium som jag verkligen aldrig kommer att lösa, det jag tänker på är VALLA, hur i hela friden ska man någonsin komma på följande: när ska det vallas, hur ska vallan läggas, var det ska smetas, hur mycket klet ska användas, och var är spannet, vidare krävs funderingar kring: ska jag använda spray, klister, stift eller svampduttmodellen eller kanske lite av varje och behövs det ett strykjärn.
Nåväl tillbaks till gårdagens skidåkning. Jag slängde in skidor, pjäxor och väskan med de berömda vallorna i bilen och brände till stan. Väl framme vid spåret så står jag där med två skidor som ha fjolårets valla på undersidan och funderar, -skulle jag kanske ha fixat detta hemma. Äsch, jag gör som vanligt, upp med skidorna mot bilen, kolla utetempen och på med lite lämpligt sprayfäste som snabbt gnuggas fast, tidsåtgång, ca tre minuter. Sedan bar det iväg, tjoho vad det gick bra, vinden ven runt öronen. Väldigt konstigt bara att precis alla utom ett (observera att det fanns flera barn i spåret) mycket litet barn och en mycket mycket gammal man åkte om mig. Den enda förklaringen måste vara att svenska skidlandslaget fått nys om Skellefteås eminenta skidspår, visst har jag rätt, snälla! Jag hade tre mål och det var att ett, inte ramla, två, inte ramla och tre inte ramla, och jag lyckades hålla mig på darriga ben både uppför och nerför, himla bra va? Eftersom jag bestämde mig för att ignorera mängden av elitskidåkarna från Boliden, Umeå och andra ställen runt om i landet så bestämde jag mig för att satsa på milen. Hur i hela friden tänkte människan som Endast passerat milen ett fåtal gånger och då i mars! Men jag travade/skidade varv på varv och kände att det här fixar jag och visst gjorde jag det. Det kan jag intyga för när jag vaknade i morse och provade att röra mig så smärtade det från tår till händer, ljumskarna och låren brände och var väldigt väldigt ömma, de kan liknas vid två stockar, även magen hade fått sig en genomkörare. Det är lika svårt att ta sig ner som upp från golvet och strumporna fick min käre man trä på. Hur ska detta gå undrar jag just nu!
För 33 år sedan blev vi tu ett. Jag 16 år och Leif 20 år. Detta skedde delvis tack vare en god vän vid namn Ilona som sa åt mig att om det skulle bli något mellan oss så var jag tvungen att lägga in en offensiv. -offensiv? Jag minns att jag lätt förvirrad frågade Ilona vad en offensiv var, pedagog och fotbollsspelare som hon är förklarade hon det såklart. Så mycket offensiv vet jag inte om det blev men fullt tillräckligt för den här kärlekshistorien. Vår kärlek är 33 år gammal och i den bästa av världar får vi 33 år till. Ps, Mellan pussarna skiljer det 30 år.
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 