Frö(ken) Malin odlar och en del annat
odlar, bakar, reser, drejar och myser med hönsen
Igår fick jag äntligen fick jag hem mina sätt-vitlökar. Synd bara att tjälen är ett par cm. Tjälen till trots och med hjälp av en spetsig spade hackade jag sex fåror i grönsakslandet, tryckte ner klyftorna med frusna fingrar, skottade över halvfrusen jord och bad en stilla kort bön om att inte allt ruttnar bort innan sommaren.
Igår hände det! Jag var på gymmet, kämpade med mitt nya Vasaloppsträningsprogram (otroligt långt ord) då plötsligt en tanke dök upp. -Jag ska staka en mil, så blir det, en mil ska jag tugga mig igenom bara så jag vet att jag kan. Sagt och gjort, när mitt nya intervallpass på löpbandet var över masade jag mig motvilligt upp till repen med två handtag-stakmaskinen och satte igång. Redan efter 1 km var jag mentalt slut och var tvungen att sluta titta på displayen hela tiden, man kan bli galen för mindre. Problemet är bara att när jag tittar så faller blicken spontant på displayen. För att lösa detta dilemma beslutade jag mig för att blunda, Dvs, jag stakade de följande 9 kilometerna blundandes. Denna övning toppar, för mig, ligan över tråkiga övningar på gymmet. Men tyvärr har jag blivit informerade om att den är rysligt bra om man ska åka ett nio mil långt skidspår. Som sagt 1 mil på hedervärda 59 minuter- ja jag stod och tuggade upp och ner i 59 minuter, heja mig!
En amaryllis till Jul är Jul och nu även ett minne av min mamma.
När jag fyllde arton år 1988 den 19:e oktober fick jag min första amaryllislöken av mamma. Jag planterade den och den blommade till Jul, precis som hon lovade. Jag var så överväldigad att jag förevigade blomningsfasen med tre bilder, se nedan. Efter det fick jag oftast en lök i födelsedagspresent av mamma men jag köpte även en eller två eller tre eller…. jag ni fattar, ett varierat antal lökar varje år som jag med spänning följde fram till jul. Vissa blommade före jul andra under och en del efter, egentligen spelar det ingen roll, de är vackra närhelst de blommar. När jag sedan blev lärare tog jag amaryllisen till skolan. Vi planterade alltid en amaryllislök i oktober, den mättes med spänning varje dag och vi gjorde fina matematiska diagram över hur den växte. De som hade fritids över jullovet fick äran att njuta av dess prakt under hela lovet. Men för fyra år sedan försvann både tanken och önskan att köpa och plantera en amaryllislök, anledningen till det tror jag var att mamma fick cancer den sensommaren och dog efter tre ynka månader. Men nu för ett par veckor sedan så märkte jag att jag plötsligt sattoch beställde FEM olika amaryllislökar, och idag så fick de en egen kruka med jord. Nu är det bara att vänta med spänning för att se om och när de ska behaga blomma.
Ett odlingstips på vägen, låt lökarna stå med rötterna i vatten natten innan ni planterar dem. I år fick de stå två dygn i vatten hos mig för jag var allt för mycket tidsoptimist så vi får se hur det går.
Idag Slog det mig att det jag i söndags tog in från växthuset var det sista resterna från vårens och sommarens odlingar.
Det ni ser är paprika, physalis/kapkrusbär(jag blandar alltid ihop dem) och fyra olika sorters chili. Ok, jag bifogar även en bild på de så kallade blivande jultomatsplantorna. Det var inte helt lyckat att i lathetens namn tänka att de klarar nog några minus, de står ju ändå i växthus, nu måste de vara härdade! Nix pix. Se själv på de olidligt trötta pytte pyttesmå plantorna som i nuläget kräver ihärdig kontinuerlig hjärt-lungräddning och att de ska kunna producera några tomater till Jul, som tanken var, är ju bara att glömma. Men kan jag kasta dem, nej, jag fixar inte det helt enkelt. Hoppet är det sista som lämnar en amatörodlare.
Det var en gång två tuffa bajskorvar med hög densitet som spelade fotboll. Då kom det en diarré gående som undrade om han inte kunde få vara med och spela. -Nej, svarade bajskorvarna, bara hårda killar får vara med, det fattar du väl…..
inte särskilt kul förstår jag om jag tänker som en mogen 49-årig speciallärare, men jag erkänner, jag kan skratta mig blå åt sådana lågvattenskämt.
Nog om detta, nu finns receptet på detta magiska och mumsiga bröd på bloggen under matbröd. Brödet både ser ut som och är tungt som en tegelsten. Trots dess lite grova och inte särskilt lockande utseende så kan jag berätta att jag hade med mig två bitar tegelsten till New York och jag fick absolut inte äta upp allt själv, snarare tvärt om, och det berodde inte på att jag tvingade på mina medresenärer brödet.
Obs! Grundreceptet kommer från Maria Borelius bok, Hälsorevolutionen. Jag har dock anpassat receptet efter mitt tycke och min smak. Bröden innehåller inget spannmål, inga mejeriprodukter och inget socker.
Idag fyller jag år, hela 49 stycken, och i och med det planerade jag att göra precis den tårta som jag mest av allt vill ha . Den här tårtan önskade jag mig alltid till min födelsedag från det jag var runt sex år till jag flyttade hemifrån. Efter det har jag gjort den ett flertal gånger men nu var det ett par år sedan, dvs minst 10-15 år sedan. Tårtan ledde alltid till förvåning och förtjusning hos de vuxna och storartad äcklad förfäran hos alla barn. Den är nämligen baserad på mörk choklad och aprikospuré.
Förresten, skandal i stora mått! Jag funderar skarpt på att skriva en insändare i någon viktig tidning. Igår skulle jag nämligen köpa denna eftertraktade och väldigt nödvändiga aprikospuré, barnmatsmodellen, som är en av huvudingredienserna i denna tårta. Först fick jag, efter att jag irrat runt för att hitta barnmatsavdelningen utan framgång, fånga en bekant av yngre modell som med ett snett leende pekandes vägledde mig rätt. Herregud, hur gammal är jag? Väl framme möttes jag av en minst fem meter lång och två meter hög hylla med burkar, sugpåsar, remmar och annat som de små liven ska inta. Det var burkar med veganska mixar, ekologiska mixar, frukter som jag inte visste fanns, yoghurtblandningar, -men hur går det tänker jag snabbt, i rumstemperatur. Malin skärp dig, nu gäller det att vara systematisk och konsekvent om denna fruktpure någonsin ska finnas. Min strategi var att med stirrande blick följa hylla för hylla, rad för rad men icket, ingen med ordet aprikos gick att finna, gör om gör rätt tänkte jag, det är så lätt att missa rätt burk i denna ofantliga djungel. Vet ni vad, jag fick ge upp och be om hjälp. Detta möttes jag av: ett förvånat affärsbiträde som lätt trött meddelar mig att det var länge sedan den produkten fanns i sortimentet. Men vad sägs om mango-banan eller persika-äpple-passion eller vilda äpplen eller morot-banan-mango… jag tror ni fattar, nu talar vi verkligen om katastrof. Men eftersom jag är en mogen människa som inser att tiden har passerat mig för länge sedan och om ska jag hinna ifatt måste jag ödmjukt anpassa mig. Jag valde med en tår i ögonvrån, mango och persika-äpple-päron, dessa frukter kändes hyfsat ok. De märkliga puremixerna med passion eller morot fixade jag inte. Det är bara att inse att vissa saker, tårtor, endast lever vidare i mitt förskönande minne. Jag erkänner, tårtan ser mer ut som ett äkta barnkalas men nu står den på bordet färdig. Om intresse trots allt skulle finnas så kommer det heliga receptet som kommer från mamma att finnas på bloggen under de närmaste dagarna.
Efter en stadig frukost drog vi kosan mot turistbussen hop on hop of. Det sket sig, regn började droppa och bussarna hade -our of orderskyltat i fönstret. Vad göra? Vi drog mot Rockefeller center och tittade på fina väggar och butiker, direkt vi klev av trappen från tunnelbanan möttes vi av blanka guldrulltrappor. Regnet fortsatte ösa så vi satte oss och på ett dyrt café, förresten allt är svindyrt om jag ska vara ärlig, för att rådgöra dagens nöjen. Tur det finns havregryn för den excellenta gröten kommer intagas regelbundet närmaste halvår. Efter många om och men blev det en tur till Metropolitan genom vindlande Central park med buss, tänk att man kan åka buss genom en park! för att titta på konst. Vilken upplevelse, det blev tavlor allt från Gojatavlor av döda harar till egyptiska hieroglyfer.
Mitt i lunchen på vackra Metropolitan så fick jag ett sms från morgondagens guide i Harlem, hon tipsade om denn anrika jazzklubb Birdland mitt i Time Square, hennes man skulle nämligen spela där. Såklart irrade vi oss dit till fots genom Central park, och vidare med tunnelbana och helt plötsligt fann vi oss sittande mitt i en svängig mörk jazzclub där Gunhild Carling spelat ett flertal gånger, där det gick inte av för hackor måste jag säga. På väg hem såg jag de små söta figurerna som jobbade hårt i tunnelbanan. Trött i benen sitter jag nu i lägenheten och njuter av en härlig dag.
The Art and Craft of Blogging
odlar, bakar, reser, drejar och myser med hönsen
odlar, bakar, reser, drejar och myser med hönsen
En växande känsla av självaktning
odlar, bakar, reser, drejar och myser med hönsen
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 