Nästan 30 mil på sex dagar varav en var vilodag, det tycker jag var tappert.
Vi har cyklat efter galna vägar, obefintliga vägar, krokiga skogsvägar, fel vägar, mellan vinstockar och slott mm mm. Vi har naturligtvis resonerat om, diskuterat kring, analyserat det obegriplig och skällt på den värdelösa karta, den obegripliga vägbeskrivningen den galna GPS:n som nödvändigt som skulle ha ut oss på antingen självmordsvägar eller kostigar. Men som tur är, så är vi ju fyra intelligenta harmoniska, lugna, inkännande, lyssnande och filosofiska individer som lugnt har tagit oss igenom diverse utmaningar vareviga dag. Förvisso med hjälp av ostron, råbiff, gåslever och champagne, men va då!
Eller Jakten på den försvunna nöten, eller varför inte, Ice age nr 22 i Bordeaux.
Man kan i varje fall säga att det inte tydligt framkommer i filmen med vilken frenesi vi letade efter en Noisett-fabrik där vi (när vi efter 2 mil på den så kallade vilodagen) tillslut fick en ynka torr nöt till livs, dom ett hån. Ytterligare måste sägas att var vi torr som Saharaöknen i munnen och de sålde INTE vatten men i och för sig så sa de att de hade ett filter i kran på toan- tror ni att de menade att vi skulle dricka toavattem?!
Tankar och visdomar från gårdagens drygt fem mil långa cykling.
Visdomsord ett: om en portugisisk köttbulle hamnar på sniskan i tarmsystemet och längtar ut så gäller det att lyssna på signalerna innan det är för sent. Då kan en glänta i en fransk skog vara en perfekt plats för en ”pälsärm” som någon i sällskapet sa. Eller, ännu bättre, som Ulrika sa, detta gäller ju varken dig eller mig Malin.
Visdomsord två: som undertecknad kan intyga är: cykla aldrig med bikinitrosor med vass kant under cykelbyxor med blöja, då kan du behöva visa rumpan vid kanten av en timmertrave med endast en god vän och en cykel som skydd.
Runt en timma innan någon i sällskapet behövde besöka skogsgläntan så utmanades jag av min min man som helt på eget bevåg bestämde sig för att nu skulle han bli min ”personal” Vasaloppstrainer, obs, jag har aldrig bett om det! Han sa att nu ville han se mig svettas och få lite puls, vi ändå är på träningsläger. Jag fattar ingenting, vad menar han med det, jag har uppenbarligen puls och det hela tiden, under dygnets alla timmar till och med, annars skulle jag ju inte cykla i Frankrike, och svettas har jag gjort varje dag, det är ju ändå runt 30 grader varmt ute. Att jag aldrig lär mig, jag högg såklart på den f-b kroken och kastade mig iväg, som ett japanskt snabbtåg, jag cyklade som en blådåre i sju (ja ni läser rätt) km och fick en galen puls på 194 samtidigt som svetten sprutade runt mig, bra där Malin! När jag tillfälligt lugnade ner mig lite vid en korsning för att inte krocka med något i rörelse så kom två andra blådårar och hojtade vilt åt mig, jag skrek högt och nästan kissade på mig av förskräckelse, gissa vilka dårarna var, herrarna i sällskapet såklart. De hade hängt efter mig och åkt snålskjuts, det var ju jag som klöv vinden, visst heter det så, och gjorde allt jobb. Men viktigast av allt- de hängde över styret av utmattning efteråt, ha!
Så här fint cyklade vi innan allt hände…
Förresten, Kära läsare om någon frivilligt kan tänka sig att ta på sig denna uppgift, som i svårighetsgrad kan liknas med att gå på vatten, att ge mig coachning och goda råd inför de kommande nio mil om endast sju månader på två brädor med lätt bölja framdel med endast två pinnar som stöd för kroppen så mottages det med enorm tacksamhet. Som ni säkert märkt går det ”sådär” när jag coachar mig själv. Inte går det bättre av att min självutnämnde personal trainee säger att man absolut inte äter Nutella på ett träningsläger, jag fattar ingenting.
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 