Man får f-n skavsår i snippan av att träna för Vasaloppet!

Nu anar jag att ni är lite nyfikna och kanske förskräckta över titeln till denna lilla text. Var inte det, men faktum är att de nedre regionerna, på mig i alla fall, blir lite ömma efter ett par mil på cykel och det trots cykelbyxor med blöja och utan spetstrosor. Just i det här fallet vet jag inte heller om det är någon tröst att tänka att man med tiden får valkar eller läderhuden just där, eller vad tror ni? Har ni några tips till en amatörcyklist av dammodell så mottages dessa med glädje.

På sommaren går det av naturliga själ inte att åka skidor, därav gamla Bettan, inte ens i Skelleftetrakten. Då tänker ni- har inte lilla hon tänkt på rullskidor måntro. Dessa använder ju alla serösa skidåkare snöfria tider på året. Absolut svara jag då men dessa är jag förbjudna, av min kära man, att använda, han vill nämligen att vi ska leva ihop tills vi blir gamla…. Och om någon vänlig själ tycker att jag själv valt detta Påfund så kan jag inte annat än helt och fullt hålla med. Jag har bara ett problem. Har jag väl bestämt mig för något så vill jag helst inte hoppa av utan att först gjort ett seriöst försök. Eller man kan även uttrycka det som så, har man tagit fan i cykelkorgen så är det bara att trampa!

Då återstår som sagt gamla Bettan, en tungtrampad treväxlad sjösalacykel som gnisslar vid minsta motstånd. Det är bara att ge sig iväg och tänka att motstånd ökar motivationen-Va! Var då?

På filmen beskriver jag på slutet att man tänker så kloka tankar när man cyklar, men när jag skulle dra ett litet pytteexempel så kom jag inte på ett enda, pinsamt, verkligen! Jag var nog lite trött då inser jag nu. Men i efterhand kom jag på en sak jag filosoferade om:

Att cykla är lite som att föda barn. Just så tänkte jag idag efter drygt två mil. Först är det roligt och spännande, man är fylld av självförtroende och glädje samtidigt som man funderar över om man kommer att klara detta. Man tar sig lätt an de uppförsbackar som kommer utan att direkt fundera över att de ens existerar. Sedan, efter ett tag kommer en lätt misströstan, ska detta verkligen aldrig ta slut? Efter ytterligare ett tag tar plötsligt all energi slut, då är lite peptalk väldigt välkommet men just idag fick jag fylla på det sinande energiförrådet med zingo och chokladboll istället. Efter det kommer en lång uppförsbacke som känns som den aldrig, aldrig tar slut! Men hoppla, helt plötsligt är man framme och med darriga ben funderar man, är det verkligen över- för den här gången.

Som avslutning måste jag berätta att jag nog drabbades av en lättare hjärnblödning efter ca två mil. Då började jag nämligen intervjua mig själv med min högerhand, jag säger inget mer, det måste upplevas som man säger, eller kanske inte, ja ni gör som ni vill! Själv hade jag just då otroligt roligt.

Kram och god natt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

UnderbaraClara

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Sara Bäckmo

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

Tantfrö

En växande känsla av självaktning

Frö(ken) Malin odlar hellre än bra

odlar, baka, reser, tränar hellre än bra

%d bloggare gillar detta: