Månad: juli 2019

I morgon bitti bär det av! Resväska är packad och jag är laddad till tänderna så nu är det bara att kasta sig ut i vida världen.

Ledtråd: i packningen ligger bland annat byxor med insydd blöja.

Jag går nu runt och lugnar ner alla plantor som oroligt funderar hur det ska gå när jag är borta i elva dagar! Ingen fara på taket försöker jag förmedla med lugn röst, -i år har vi inneboende trädgårds- och hönsvakter i form av dotter och dennes pojkvän.

• 

• 

• 

Nedan ser ni bland annat den skira och nyomplanterade dillen som i nuläget behöver lugnas lite extra då den är väl medveten om att den inte får glömmas bort vad gäller vattningen, om så sker kan det innebära en dödsstöt för plantorna, det är inget att skoja om!

Pelargonen står däremot i godan ro bland tomaterna och bara trivs mitt i blomningen, ingen oro vilar där alls.

Blommorna och grönsakerna i grönsakslandet har jag lyckats prata förstånd med.

Då jag informerade om att vädret ser ut att inte bli allt för varmt, det kanske till och med kommer en skur, så spred sig ett lugn över landet och de fortsatte bara stå där och njuta av sommaren. Endast den italienska zucchinin muttrade lite om att de inte visste vad det pratade om, åk till Italien, där kan vi prata hetta!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sist men inte minst känner jag varmt med mitt persikoträd som nu börjar få ganska tunga frukter. Hon får inte flyttas eller puttas i nuläget. Jag har garanterat henne att detta inte kommer ske vilket fick Riga att lugnt fortsätt växa.

Nu anar jag att ni är lite nyfikna och kanske förskräckta över titeln till denna lilla text. Var inte det, men faktum är att de nedre regionerna, på mig i alla fall, blir lite ömma efter ett par mil på cykel och det trots cykelbyxor med blöja och utan spetstrosor. Just i det här fallet vet jag inte heller om det är någon tröst att tänka att man med tiden får valkar eller läderhuden just där, eller vad tror ni? Har ni några tips till en amatörcyklist av dammodell så mottages dessa med glädje.

På sommaren går det av naturliga själ inte att åka skidor, därav gamla Bettan, inte ens i Skelleftetrakten. Då tänker ni- har inte lilla hon tänkt på rullskidor måntro. Dessa använder ju alla serösa skidåkare snöfria tider på året. Absolut svara jag då men dessa är jag förbjudna, av min kära man, att använda, han vill nämligen att vi ska leva ihop tills vi blir gamla…. Och om någon vänlig själ tycker att jag själv valt detta Påfund så kan jag inte annat än helt och fullt hålla med. Jag har bara ett problem. Har jag väl bestämt mig för något så vill jag helst inte hoppa av utan att först gjort ett seriöst försök. Eller man kan även uttrycka det som så, har man tagit fan i cykelkorgen så är det bara att trampa!

Då återstår som sagt gamla Bettan, en tungtrampad treväxlad sjösalacykel som gnisslar vid minsta motstånd. Det är bara att ge sig iväg och tänka att motstånd ökar motivationen-Va! Var då?

På filmen beskriver jag på slutet att man tänker så kloka tankar när man cyklar, men när jag skulle dra ett litet pytteexempel så kom jag inte på ett enda, pinsamt, verkligen! Jag var nog lite trött då inser jag nu. Men i efterhand kom jag på en sak jag filosoferade om:

Att cykla är lite som att föda barn. Just så tänkte jag idag efter drygt två mil. Först är det roligt och spännande, man är fylld av självförtroende och glädje samtidigt som man funderar över om man kommer att klara detta. Man tar sig lätt an de uppförsbackar som kommer utan att direkt fundera över att de ens existerar. Sedan, efter ett tag kommer en lätt misströstan, ska detta verkligen aldrig ta slut? Efter ytterligare ett tag tar plötsligt all energi slut, då är lite peptalk väldigt välkommet men just idag fick jag fylla på det sinande energiförrådet med zingo och chokladboll istället. Efter det kommer en lång uppförsbacke som känns som den aldrig, aldrig tar slut! Men hoppla, helt plötsligt är man framme och med darriga ben funderar man, är det verkligen över- för den här gången.

Som avslutning måste jag berätta att jag nog drabbades av en lättare hjärnblödning efter ca två mil. Då började jag nämligen intervjua mig själv med min högerhand, jag säger inget mer, det måste upplevas som man säger, eller kanske inte, ja ni gör som ni vill! Själv hade jag just då otroligt roligt.

Kram och god natt.

Oj oj vad jag tränar. Flera gånger i veckan händer det, eller i varje fall en eller två gånger i veckan gör jag någon form av fysisk aktivitet som inneburit en förhöjd puls. Jag är imponerad av mig själv. I sanningens namn kan min käre man få ta del av imponeringen, det är nämligen oftast han som sett till att jag utövat träning, men även dottern har motiverat mig till motionerande.

Jag har ett tips till alla som funderat på att cykla ett par mil, ha inte trosor med spetskant……

På youtubefilmen får ni följa med på en svindlande färd genom bland annat Mårtensboda, Bäckboda och Vebomark. Mycke nöje.