Jag ger upp det här med relationer!

Alltså, jag sitter och funderar över hur mycket måste jag kämpa för att ens lyckas lite grann?

Det här är inte alls kul, jag känner mig dissad, ja rent ignorerad, helt utan möjlighet till någon som helst uppskattning eller upprättelse och förståelse för mina insatser.

Tänk bara som jag ställt upp dag och natt (natt var kanske att överdriva men det ser bra ut i texten). Även ekonomiskt har jag ställt upp utan att knussla eller klaga, jag har köpt näringsriktig och anpassad mat enkom för individer av denna ringa ålder. Personlig och livslång service erbjuder jag också utan att blinka. Tror ni jag får det minsta lilla tack eller någon form av uppskattning, nej, nej!

Det har nu gått så långt att jag skulle spritta till av lycka om våra ögon skulle mötas under några få sekunder så jag hinner klicka på avtryckare för att få en bra träff.

Nu förstår ni säkert min olycka och besvikelse över denna brådmogna lilla självständiga varelse som troligtvis inte har en aning om vem som är hens beskyddare! Det viktigast för Kenny verkar vara att rusa runt mellan benen på hönorna och tuppen och reta gallfeber på dem alternativt gömma sig i mamma Ruts fjädrar då tuppen lessnar på Kenny och säger ifrån med ett irriterat kacklande.

I skrivandets stund kommer ruelsen smygande. Är det måhända mitt fel att vi inte riktigt fått en nära relation fylld av respekt, har hen fått för lite tid av mig? Eller kan det bara vara så att Kenny har spring i benen och att mamma Rut inte riktigt tagit sin mammaroll på allvar. Ja frågorna hopar sig och jag tror tyvärr att svaren låter vänta på sig.

Här får ni se helt utan skyddsnät. Så gick det till vid dagens försök till ett seriöst möte, det ända jag vill är att få lite uppskattning och en bra bild!

. Kanske finns det någon i den stora vida cybervärlden som har goda exempel på hur man skapar en god ömsesidig relation med en individ lik Kenny🤪.