Sanningen om Kimchin!

Jag drar av plåstret i en enda rörelse och berättar om min kimchi, och det helt utan skyddsnät. Som ni kanske minns så hade jag mina dubier vad gällde salthalten i salladskålen när jag påbörjade denna koreanska surkålstillverkning. Jag erkänner, salthalten i den här kimchi skulle göra en entusiastisk dödahavsbadare tårögd och knäsvag av lycka. Inte nog med det så skulle scovillenivån (styrkan i chilin) kunna användas i tillverkningen av pepparspray. När jag erbjöd min man Leif, som i flera dagar klagat på stanken från källaren där jag i kylskåpet förvarade dessa kålblad dränkta i chili, fisksås och en massa annat, att avnjuta denna koreanska nationalrätt så såg han förvånansvärt tveksam ut! Men han skulle smaka sa han efter lite övertalning. Han böjde sig försiktigt över skålen med en näsa rynkig som en mops, nosade försiktigt och kastade sig tvärt upp och sa att han just nu blev otroligt sugen på nog vad som helst annat än just denna syrade kålrätt. Nog måste detta beteende betecknas som ”treput” vilket är bondska och är ungefär detsamma som en finsmakare som har ett ogillande uttryck i ansiktet och tveksamhet i blicken! Nåväl jag åt kimchin med ”god min” och den var förvisso krispig och fräsch på sitt sätt men stanken av kraftig fisksås och en salthalt som om det varit i havet skulle fått en sten att flyta inte riktigt var vad jag hade förväntat mig, intensiv chilihetta på detta som dövade min smaklökar under ett par timmar gjorde mig under en kort minut (hur lång är en kort minut-svara på det den som kan) tveksam till att upprepa detta tilltag. Men inte ger jag upp, kimchi here we come, i helgen gör jag ett nytt försök med mindre salt mellan bladen och mängden fisksås i röran ska måttas noga och efter recept, inte på en höft. Håll tummarna för mig kära läsare!